STOCKHOLM den 18 Mars. Frågan om adjunktsbefattnin-r garne i nordiska språken. Regeringens af statsutskottet tillstyrkta förä slag om inrättande af en adjunktsbefattningg i nordiska språken vid hvartdera af vära uni-d versitet har inom riksdagen, åtminstone ännu, d ej rönt den framgång som man hade haft allln anledning att vänta. Hyste man tilläfven-!t tyrs den förmodan, att någon motsägelse skulle lg möta inom andra kammaren, som i allmän-t het visat större sparsamhet med statsmedellk och af hvars ledamöter en stor del möjli-I gen ej egde tillfälle att för sig göra frågans; betydelse fullt klar, vågade man dock tro,lsg att hela Första kammaren skulle bifalla förslaget. Något helt annat har dock inträffat: I Andra kammaren har utan diskussion ochly titan votering bifallit förslaget, Första kam-s maren deremot efter en längre öfverläggning 4 förkastat detsamma. j Utan allt tvifvel var det hr Bergstedts an!, förande, som ansågs till den grad tynga il: vågskålen, att allt hvad flere af kammarens öfriga ledamöter yttrade till stöd fören mot-l satt mening ej befanns utgöra tillräcklig mot1 vigt. Ehvru således hr B:s anförande redan (neml. : inom kammaren) rönt motsägelse, anse vi dock det ej vara obehöfligt att deremot framI, ställa ytterligare anmärkningar, helst som hr , B:s yttrande, långt ifrån att rubba vår åsigt i frågas, tvärtom bidragit till att ännu mer l stärka oss deri, och emedan vi ej en gångl; delvis kunna erkänna riktigheten at hvad hr, B. yttrat. r B. anmärkte till en början, att man nog , ensidigt öfverskattat betydelsen af det forn-, nordiska språkets studium såsom grund för, språkstudier i allmänhet, ja t. o. m. i frågal om dess uteslutande värde med afseende på , vårt eget språks rötter. Den indopersiskal, språkstammen, hvars studium annorstädes intagit ett så framstående ram i våra dagars filologiska vetenskap, vore hos oss ett helt! och hållet oodladt fält, och äfven andra delar : af den språkvetenskapliga forskningen vorel. hos oss tillbakasatta för isländskan. Man torde iakttaga den färdighet, med hvil. ken hr B. förstått att göra uttrycket nordiska språk liktydigt med fornnordiska (isländska)! K, M:t har dock icke begärt anslag för nägra adjunkturer i blott fornnordiska. Lika litet I har professoren i nordiska språk endast fornnordiska till läroämne. Såväl fornsvenska som fornnordiska äro föremål för studium; ständiga redogörelser för förhållandet mellan de äldre och nyare språkformerna lemnas, och sådana, hela vårt språks utveckling omfattande, arbeten, som det af hr B. så ofta och med, så stort skäl lofordade stora arbetet Svenska språkets lagar, ingå i undervisningen, Hr B:s yttrande om den nog ensidigt öfverskattade betydelsen af fornnordiska språkens studiom torde således redan tåla en betydlig jämkning. Vi vilja dock just angående dette ttrande framställa några spörsmål. Hvilken har gjort sig skyldig till en dylik ensidig uppfattning, och under hvilken tid har en sådan uppfattniog gjort sig gällande? Var det under den långa tid, som förgick intill dess år 1859 nordiska språk (således äfven vårt eget modersmål) ansågos värdiga, älven de, en lärostol vid vårt lands högskolor? Var det under den tid, som förflutit från år 1859, under hvilken tid hvar och en, som så önskade, egde rättighet att studera detta ämne? Eller var det under tiden från den 16 April 1870, då den nya stadgan för filosofiska graden utkom och i nvilken K. M:t ansett lämpligt att jemte åtskilliga andra ämnen äfven nordiska språk utgjorde ett tvångsämne? År det således K. M:t, som öfverskattat dettz ämnes vigt? Eller är det dess målsmän, som, dvifna af pligtkänsla och varmt nit, ifrigt sökt främja dess studium, oaktadt alla de svårigheter och allt det motstånd de haft att bekämpa? . Vi tro ej en gång atthr B. sjelf härtill kan gifva ett tillfredsställande svar. Något sådant ötverskavtande, som det, hvarom br B. talar, tyckes allteå under ingen tid egt rum i vårt Jand. Det måtte sålunda vara utländingen, som satt för högt värde särskildt på vårt språk! Det vore då i sanning ej första gången svensken af utländingen finge spörja, att äfven han inom sitt s. k. fattiga land egde något att skatta och värdera! Då hr B. nämner, att åtskilliga andra delar af språkvetenskaplig forskning förtjena att studeras, men att deras studiam är tillbakasatt för isländskan, har han utan tvifvel rätt såtillvida, som hvarje gren af mensklig odiing är värd forskningens mödor. Men vi hemställa, huruvida icke studiet af vårt eget språk, hvilket, liksom hvarje annat, företer mycket af intresse, ligger för 0ss svenskar närmare än något annat! Vi ha nog jänge sysselsatt oss med ämnen, som för oss sjelfva äro i mer eller mindre grad främmande, och hafva först på allra sista tiderna påträffat ett, som för oss i alla hänseenden synes vara det lämpligaste och mest passande, ett ämne, i hvilket utan något tvifvel nordboar skulle kunna göra större framsteg än i något annat. Under den korta tid af omkring 10 år, som detta -läroämne haft tillåtelsen att hos oss ega en verklig tillvaro, har det ock burit sådana frukter, att flere vetenskapsgrenar derför blifvit tillbakasatta, enligt hvad hr B. omtalar. I sanning, ett mera glänsande loford åt dem, som fört och föra detta ämnes talan, kan knappast gifvas! Ej af någon, allra minst af hr B., torde de hafva haft hopp om något dylikt. Hr B:s yttrande bär på alltför många stälJen spår af den fulikomligaste okennighet om i a