längre får betrakta den vr det enskilda intressete synpunkt. Då det blifvit anmärkt att i England endast finnes en sedelutgifvande bank, ville tal. erinra derom, att i nämnde land icke får såsom lagligt betalningsmedel användas någon sedel under 5 pund. Man borde icke förglömma, att den ifrågasatta förändringen endast vere en formel förändring. Att afslå, vore att rätta sig alltför mycket på tvären. Tal. yrkade bifall till utskottets hemställan. . Hr Gustaf Jansson. Då man icke visar sig be nägen för att godkänna hvad konstitutionsutskottet erbjuder, vore det skäl i att utskottet en gång komme fram med ett sådant förslag, som tillfredsställde alla partier, synnerligast som en förändring i vårt banksystem vore i högsta grad behöflig, Yrkade afalag. Hr Ehrenborg ansåg ! olikhet med hr Lithner, att myntförändringen mycket nära sammanhänger med den förevarande frågan. Tal, hade i sin reservation, som i mycket närmade sig hr Rundbäcke motion, framställt ett förmedlingsförslag. Hvad det internationella myntsystemet beträffade tycktes det för närvarande ha mycket mörka utBigter för sig.Tal. yrkade för sin del afslag. Hr Wijk ville, då ingen annan af dem, som utgjorde pluraliteteten inom utskottet, försvarat betänkandet, nu göra det. Syftet med förslaget hade; varit, att ur grundlagen borttaga ett stadgande, hvarigenom sedeln göres lika med verkligt mynt. Hvad hr Rundbäcks motion beträffade, gömde sig bakom densamma en stark ovilja mot privatbankerna, då han vill att endast riksdagen skulle ega rätt att utgifva sedlar, och det vore, enligt tal:s förmenande olämpligt, om i grundlagen intoges bestämmelser, som beröra den ekonomiska lagstiftningen. Tal. granskade härefter de gjorda reservationerna samt slutade sitt anförande med det påståendet, att förändringen, sådan den af regeringen föreslagits, vore så mycket mera berättigad, som stadgandet om tvångskurs vore en fläck i våra grundlagar. Hr Uhr. Då tal. någon gång föreslagit någon grunglagsförändring, hade man alltid tillropat honom: vänta litet, det är icke så brådt. Så ville äfven han nu säga och derjemte yrka afslag. Hr Key. Myntreformen vore ej beroende af den omtvistade , som utgjorde det bytesmedel rikadagen egde att erbjuda i stället för de förändringar i vår banklagstiftning, gom förr eller senare måste framtvingas. Tal. yrkade afslag och vore förvissad, att deras antal, som röstade lika med honom i denna fråga, skall allt mer och mer ökas för hvarje gång den återkommer. Hr Dufva kunde icke gilla de motiver, som i den k. propositionen anföras för förändringen, då enligt hans förmenande orsaken till de olägenheter, öfver hvilka man klagar, låge i missproportionen mellan den stora gedelmassan och det klingande myntet. Tal. ville icke bestrida det internationella myntets fördelar, men trodde, att vi böra väl tänka oss för innan vi i detta afseende bestämma 0s3. Då de stora nationerna ännu icke fattat sitt beslut, vore det för tidigt för oss att rusa åstad och det kunde hända, att vi med stor zostnad finge göra om samma sak två gånger. Ingenstädes funnes någon sådan institution som Sveriges riksbank och representationens rätt att förvalta den vore ett alltför vigtigt privilegium för Att man utan noggrannt öfvervägande skulle kunna illåta sig förändringar i de grundlagsbestämmelser, som afse denna bank. Bifölles K. M:ts förlag blefve möjligen följden, att, om privatbankerna en dag komme i trångmål, man helt simpelt stiftade en civillag, genom hvilken äfven deras sedlar erhölle tvångskurs. Man borde noga pröfva icke allenast, hvad som skall tagas bort, itan äfven det som skall sättas i stället. Att 1andla i en annan ordning, vore stridande mot srundlagens mening. (Tal. granskade härefter en land kammarens ledamöter utdelad skrift och sjorde mot densamma en mängd anmärkningar.) Den ifrågavarande skriftens titel vore Grundlag tontra eganderätt. Tal. ville dock icke medgifva, tt den nuvarande grundlagsbestämmelsen kan nedföra ingrepp i eganderätten, hvarmed han förstod rättigheten att utan intrång af någon annan ritt disponera öfver sin egendom, och denna rätt ede icke något intrång genom de värdeförändrinsar egendomen kunde undergå. Der talades bland innat om riksbankens förnyade bankrutter. När sjorde då riksbanken bankrutt? Jo, på den tilen, då den var en enskild bank, då kontrollanerna voro aktieegare uti den. Det var dock i jelfva verket icke riksbanken utan svenska staen, till hvilken den lånade sin firma, som gjorde onkrutt. Tal. ville föreslå, att åt den omtvistade yn gåfves ungefär följande lydelse: riksdagen alena eger rätt att genom banken utgifva sedlar, wvilka gälla såsom lagligt betalningsmedel i all tronans uppbörd och äfven mellan enskilda, så änge de at banken infrias med verkligt mynt, lock att enskild bank, som erHåller sedelutgifingsrätt ej må ega att med dem infria sina sedar. Genom dessa bestämmelser blefve det icke llenast omöjligt att lägga tvångskurs på privatanksedlar, utan riksbanken betages ock derigeom möjligheten att utgifva så mycket sedlar, att less soliditet sättes på spel. Yrkade afslag. Hr Jan Andersson instämde med den föregånde talaren. Statsrådet Bergström kunde icke godkänna len tolkning hr Rundbäck gifvit ordet allena, wvilket influtit i S:n på en tid, då man ännu icke jade aning om de enskilda bankerna och således cke kunde vara betänkt på att stifta något förud med afseende på dem. Hr Dufva hade sagt, tt tvångskursen icke förnärmade eganderätten, vilket gaf tal. anledning hemställa, huruvida icke tt ingrepp i eganderätten sker, då fordringsegaen icke erhåller mer än ?, af sin fordran. Den frågasatta myntreformen var orsaken till det af egeringen framiagda förslaget, alldenstund :n erkligen lade hinder i vägen för densamma och let förvånade tal. att man icke inser, det riksdaken har frågan i sin hand vid dess slutliga afgöande. Att icke något förslag till ändringar i ayntlagen vid denna riksdag blifvit framlagdt, ore ganska naturligt då 72 S:ns förändring måte gå förut. Emellertid försäkrad? hr statsrådet, tt regeringen vore främmande för alla partistriler, ech anhöll att kammaren ville låta frågan vila till nästa rikadag, då man, i fall något bättre örslag innan dess framkomme, alltid vore i tillälle att afslå den. På afslag, hvilket ock utan votering blef kamnarens beslut, yrkade äfven hrr Ps. Nilsson i ispö, Fredriesson, Joh. Jönsson, Gunnar iricsson, Jöns Pehrsson, Ola Månsson och förnfelt. Derefter bifölls genom votering, som utföll med 0 röster mot 52, konstitutiopsutskottets utlåtande :r 3, afstyrkande hr Gunnarssons motion derom, tt Andra kammarens ledamöter icke skulle erålla arvode för de dagar, som de utan kammarens illåtelse ärol från riksdagen frånvarande. Den liskussion, som härom fördes, var högst obetydig. För återremiss talade motionären jemte hrr tumöelius, Appeltofft och P. Andersson, hvilka ned exempel från föregående riksdagar visade i vilken vidsträckt grad permissionsrätten begagas. På motsatta sidan uppträdde hrr Ehrenorg, Hierta och Ljunggren, påminnande om et olämpliga uti att värdera den samvetsgranne epresentantens arbete pr dag. )m den relativa kostbarheten af 1:a klass passagerarevagnar vid statens jernvägar. Ä De uti denna tidning för några dagar s3ean gjorda reflexionerna, rörande dyrbarheen ar att tillhandahålla den jernvägs trafikeande allmänheten trenne slag af passagerareafpnar, förtjiena säkerligen att icke falla i