böcker mätte för är 1512 anvisas ett extra anslaj af 13,100 rår och att riksdagen till bestridande är utgifter för kolonien S:t Barthelemy måtte för år 1872 på extra stat bevilja ett förslagsanslag af 25,000 rdr. (Forts.) Andra kammaren. (Slut fr. gårdagsbl.) Grefve Posse fick härefter återigen ordet. Han förklarade, att efter den utredningen af frågan och de upplysningar, som den föregående talaren lemnat, chefens för sjöförvaltningen uppgifter förlorat all betydelse. Derefter vände sig talaren mot hr Mankell samt anmärkte, att denne i sitt anförande och i motiven till sins motion utginge från den ståndpunkt, att vi hvarken hade något skepp, som kunde upptaga en strid, eller en skärgårdsflotta. Han anser emellertid, att det klokäåste de svenska sjögående fartygen kunde göra vore att före den fiendtliga flottans utlöpande lemna Carlskrona för att i Kattegat förena sig med den norska och der operera. Hr Mankell stöder emellertid sin plan på den suppositionen, att, då den fiendtliga flottan i Östersjön förmodligen till större delen blifver upptagen af transporter och blokader, det vore troligt, att den till de vestliga farvattnen allenast kunde afdela en mindre eskader. Som man emellertid vet, besönjas trupptransporter endast af fartyg af trä; nutidens örlogsfartyg duga ej dertill. Det är derför fullt antagligt, att fienden får tid att skicka några monitorer och pansarfartyg till vestkusen för att taga reda på den förenade sven ska och norska flottan. Hr M. erkänner sjelf, att Carlskrona får värde i en fiendes hand, men huru kan det väl vara möjligt för en fiende att draga någon nytta af Carlskronas begittning, då vi sjelfva ej hafva någon fördel vid att söka bibehålla detsamma? Men är Carlskrona så dyrbart för en fiende vid ett anfall, då måste det äfven vara dyrbart för oss vid ett försvar Sedan förråden och befästningarne vid vår förnämsta örlogshamn blifvit spolierade, frågar hr M., hvar vi skola förlägga de sjögående fartygen? Till deras blifvande stridsplats, till vestkusteu blifver svaret. De mest grundgående torde, förmenar hr M., böra få sin station i Göteborg. Men hvar skola vi göra af de mera djupgående, för hvilka Göteborgs hamn ej är lämplig? Detta förorsakar motionären onekligen stort bekymmer, och han ser ingen utväg att reda sig derur än att föreslå, att vi skulle försöka att få läna plats för vår lilla flotta i någon norsk hamn. Tanken på skärgårdsflottans förflyttande till Göteborg leder till förslaget om denna stads befästande. Af hr M:s egna ord synes det, som om han till en början ansett, att skärgårdsflottan skulle kuona ligga der helt fredligt utan att behöfva något skydd, men slutligen kommer han till det resultat, ats Göteborg måste befästas både från landoch sjösidan, och han anför som det förnämsta skälet härtill denna stads stora befolkning. Men skola, anmärkte talaren, våra städer befästas blott för sin storleks skull, då följer också deraf, attl hvarje stad i mån af tillväxt bör förses med be-l: fästningar. Denna sats är dock inom befästningskonsten mycket omtvistad, ty stora städer anses i allmänhet mycket svåra att försvara. För öfrigt vore det tydligt, ett Göteborgs befästande ej skulle blifva billigare än fullbordandet af Carlskronas befästningar. Lika tydligt vore det ock, att Göteborg, för att kunna försvaras, måste förses med en lika stor garnison, som Carlskona skulle behöfva för att möta ett fiendtligt anfall. Ingen räknemästare kunde under sådana förhållanden viga, att det vore någon ekonomisk fördel att flycta Carlskronas etablissenient till Göteborg. Deremot vore fördelarne af Qarlskronas befästande i ögonen fallande. Det första en fiende skulle göra, i händelse ett krig utbröte, vore att bemäktiga sig Carlskrona, om det befunne sig i pitt nuvarande försvarslösa tillstånd. Han skulle der kunna finna alla beqvämligheter utan några stora uppoffringar, och det skulle ej blifva lätt att återtaga hvad som en gång förlorats. För oss vore dock Carlskrona af stor vigt, ty om vi skola tänka på att hafva något skärgårdsförsvar och hoppas kunna få någon nytta af detsamma, så måste det vara gå ordnadt, att det är till hands, der det behöfa. Vidare borde dockorna vara belägna i närheten af krigsskådeplatsen för att kunna upptaga de skadade fartygen, och slutligen vore det af vigt för oss att ega en örlogsbamn sådan som Carlskrona, hvilken kunde lemna en alligrad flotta en säker tillflyktsort. Yrkade bifall. Statsrådet frih. Leijonhufvud erinrade om, att så länge Carlskrona befunne sig i sitt nuvarande obefästa läge, måsta det vara ett ständigt ämne till oro för regeringen, ty det skulle blifva en fiendes företa omsorg att bemäktiga sig denna i strategiskt hänseende så vigtiga plats, såvida vi ej gjorde allt för atv hindra dess intagande, Den, som kunde och ville skydda sin sjelfständighet, bade större säkerhet att få vara i fred vid ett utbrytande krig, än ett land, som Bode försvarslöst. Om t. ex. ett krig utbröte mellan Tyskland och Ryssland, så blefve Sveriges läge at en så stor vigt, att det kunde falia en af de krigförande makterna in att såsom pant för vår neutralitet vilja befästa Carlskrona, men detta skulle blifva en dödsdom för vår sjelfständighet. Tal. öfvergick derefter till en kort granskning af hr Mankells förslag att utrymma Carlskrona och i stället förlägga en del af flottan till Göteborg, hvilken late i så fall skulle befästas, samt anmärkte, att Göteborgs befästande skulle blifva ganska dyrt och att platsen i alla fall skulle blifva svår att försvara. Vidare erinrade tal. om, att ett bombardement af Carlskrona från sjösidan skullg vara förenadt med stora svårigheter, ty för bombhåliets nppbringande till 15,000 alnar fordrades de svåraste artilleripjeger. Kanonerna mäsie också riktas i en 45 graders eievationsvinkel, och för stt motstå kanonernag rekyl fordrades särskilda starkt byggda fartyg. Dessutom skulle äfven vågsvallet och beskjutningen från fästena störa och oroa fienden. Tal. beklagade derefter, att han ej varit i tillfälle att öfvervara kammarens öfverläggninar, då frågan om den föreslagna planen för rits befästnipgsväsende var föremål för öfverläggningen. En und, skrifvelse härom vore helt oci pållet 6fverflödig; de hittills föjjda planerna stredo ej emot hvarandra, och någen BD pen för våra ännu ej fullbordsde befästningar Vore ej behöflig. Slutligen erinrade tal, om Carlskrona8 vigt för flottan samt fäste uppmärksamheten på n dvändigheten för riksdagen att i denna fråga bestämdt uttala sig och ej genom ett fortsatt uppskof sätta regeringen i ovisshet om hvad hon bade att vänta. För tifall talade dessutom hrr Nordenskiöld, Leijer, Mannerskantz, Asker, A. Rundbäck, Kolmodin och Kallstenius; samt för afslag hrr Jan Andersson, Hörnfelt, Ifvarsson, Engman, J. Bundbäck, 0. B. Olsson, A. Johansson, L. 6. Larsson, Uhr, Sv. Nilsson i Österslöf och Jöns Pehrsson. Kammaren åtskildeg kl, ; till 1f. m. I m———————VV Rättogångs-: ooh Polissaker.