fast I landet och hålla sig qvar Ån öm hän skölle försöka att bana sig väg genom de glest befolka-1 de och minst fruktbara delarne af riket, genom Norrland och Lappmarken med deras korta sommar och hårda klimat. Det tredje skälet är, såsom en talare på Ble) kingsbänkea redan anfört, att Carlskronas vara eller icke-vara är vår flottas vara eller ickevara. Visserligen har man här yttrat, att då vi icke hafva någön flotta, så behöfva vi icke heller befästa Carlskrona förr än vi få någon, men man har ock sagt förut att vi böra dröja med att skaffa 083 någon flotta tilldess vi afgjort frågan om Carlskrona skall befästas eller ej. En sådan ar: umentation liknar allt för mycket hvad man i logiken kallar circulus in demonstrando, för att den skulle skulle kräfva en vederläggning. Jag tror verkligen, såsom jag redan en gång förut i denna kammare tagit mig friheten yttra, att vi hittills allför mycket förbisett den stora vigt med afseende på vårt hafomflutna läge som ett verk ligt och kraftigt sjöförsvar för oss måste ega. Skola —. vi vara försvarslösa på sjön och nöja oss med attl. å våra af fienden i allt mak blokerade kuster nvänta devune, då inästö vi också bereda oss på alt klinnö koncentrera alla våra krafter hastigt på en enda punkt, för att med någon utsigt till framång kunna bekämpa honom, då måste vi äfven örsaka de tillgångar en fortsatt handel med nenutrala makter kan lefiina 038, och då hafva vi äfven Dberedt en fiende beqvämligheten att ostördt föra öfver Östersjön den ena förstärkningen efter den andra. Helt annat blir förhållandet, om viega ett kraftigt sjöförsvar. Under Krimkriget ktndö de allierätlo tiakterna England, Frankrike och Italien, oaktadt de stora flottor de egde, aldrig på en gång landsätta mera än 50,000 man. Kan man väl tro annat än att, om vi hade en flotta som kiinde opetera på sjön och afskära tillförseln för enden, denne skulle besinna sig mer än en gång, nan han vågade sig på oss då han icke vore äker hvarken att kunna komma fram eller tiilaka. Jag för min del är derom fullkomligt öftygad. Man har talat om den utsträtkta värnepligten och den tungå börda, söm derigenöim skulle träffa landet. Min Öfvertygelse är, att om någon inskträtikning i den ifrågasatta värnepligten skall utan fara kunna ske, så blir den möjlig endast genom att egna större krafter åt sjöförsvaret; ty göra vi detta så att det första stadiet af striden utkämpas på hafvet och utanför våra stränder, så få vi också en längre tidsfrist att bereda oss på vårt försvar till lands mot den anfallande fienen. Vårt politiska anseende i Buropa skulle äfven, vågar jag trö, blifva vida större, om vi egde ea flotta, som i fall af behof kunde kastas med ivågskålen, i stället för att vi annars stående på vårs skär blott hålla utkik på när fienden behagar infinna sig. Vill man emellertid alla dessa skäl oaktadt icke vara någon sjömakt eller vill man icke alls försvara gig, då är det också bäst att så fort Bom möjligt besluta sig för att vidtaga de åtgärder, som lämpligast kunna leda till detta mål. Vi böra då gå radikalt tillväga, spränga Carlskronas dockor, arsenaler och fästningar i luften; ty att bibehålla dem utan att kunna försvara dem, det är det sämsta af allt. Ha vi derför icke mod hvarken till att befästa Carlskrona eller att förstöra Parlskronä, då, mina herrar, ja då bafva vi sannerligen sjunkit så djupt i lojhet och fredsförslappning att vi som nation hvarken våga att lefva eller att dö. Grefve Posse. Den förste talarens yttrande hade gjort ett märkligt intryck just derför, att det varit skriftligen affattadt och att således hvartenda ord i detsamma blifvit noga öfvervägdt. Talaren beklagade också, att chefen för sjöförvaltningen, med den tyngd som hans ord alltid uti dylik fråga måste hafva, ännu mer delat meningarne i denna fråga. Då emellertid nämnde talare förklarat regeringens beräkningar oriktiga, och detta förmodligen framkallat tvifvel bos en och annan af kammarens ledamöter, så anhöll tal., att krigsministern ville lemna upplysning om denna sak samt lemna en uppgift, som häfde hvarje tvifvel. Statsrådet. Abelin begärde nu ordet samt erinrade till en början om, att svaret på denna fråga berodde derpå, huruvida befästningsplanen uppfyllde sin bestämmelse. Ändamålet med Carlskronas befästande vore att under ett krig skydda flottan och dess förråd, att lemna handelsfartygen en tillflyktsort, mot fiendtliga kapare, att bereda en allierad flotta en säker hamn; men det förnämsta vore att förhindra fienden att sätta sig i besittniog af vår förnämsta örlogshamn och en af landets vigtigaste punkter i strategiskt hänseende. Af den redogörelse för befästningsplanen, som gtatsrådet härefter lemnade, framgick, att meningen vore att genom starka försänkningar förminska bredden af det stora inloppet, hvilket dessutom skulle skyddas genom förstärkande af Kungsholms fästning, att fullborda försänkningarne i de öfriga sunden och till deras skydd uppföra batterier med pansarbrytande kanoner samt att till skydd mot landsidan uppföra befästningar vid Hvita Krog. Sedan dessa arbeten blifvit verkställda, hoppades tal., att Carlskrona kunde försvaras mot ett allvarsamt anfall af en vår egen betydligt öfverlägsen flotta. Kostnadsberäkningarne hade blifvit uppgjorda med den största noggrannhet och ingen anledning funnes att befara, det de behöfde öfverstigas, och detta så mycket mindre, som de i det närmaste öfverensstämde med de beräkningar, som angående samma sak förut blifvit af andra personer uppgjorda. Härefter upptog statsrådet till besvarande åtskilliga af de invändningar, som blifvit gjorda mot nyttan och nödvändigheten af Carlskronas befästande samt eriorade om, att det vore meningen med batterierna att förhindra en landstigning af en fiendtlig styrka, men äfven om en sådan lyckades och fienden blefve i tillfälle att bombardera staden och hamnen, så vore ej Cariskronas fästningar dermed intagna. Vidare anmärkte hr statsrådet, att det påståendet, att en fiende ej skulle bry sig om Carlskrona om det utrymdes och dess befästningar förstördes, vitnade om en stor obekantskap med förhållandena, ty fienden skulle der alltid finna en god hamn och en förträfflig utgångspunkt för sina operationer. Derefter erinrades, att man ej behöfde hålla någon större garnison i Carlskrona än mellan 4 å 5000 man, hvilken styrka väl ej i så väsentlig mån skulle försvaga fältarmån, som man velat göra troligt. Slatligen fäste hr statsrådet uppmärksamheten på, huru vigtigt det vore, att ej längre uppskjuta med befästaudet af en till följd af sitt låge så vigtig strategisk plats som Carlskrona, hvars nuvarande tillstånd ej kunde undgå att vara ett ständigt föremål för oro och bekymmer hos dem, hvilka det ålåge att sörja för fosterlandets förI Svar, i (Forts.) ARETIEESDPNDANTDSMREESKNERENEN åh alenm Faa mma Larsa sl a RR