sten och på ömse sidor hedanom densamnia! tvenne stora förgylida kandelabrar. Supån försiggick under taffelmusik och så snart den var undanstökad äskades lod. Ståthållaren på Uiriksdal friherre Manderström uppträdde och öfverlemnade å konungens vägnar till hr Uddman goldmedaljen Litteris Artibus. Orkestera spelade Ur svenska hjertane djup en gång och derefter framträdde professor Oederschiöld, som erhållit uppdrag att utbringa hedersgästens skål. Talaren förklarade att det var den enkla, sanna humorn, Uddman i så hög grad egde, hans godhjertenhet och vänfasthet, som gjorde att han var för alla så kär, att han egde tusen vänner och ingen fiende och att, när han en gång lägger sina ögon tiillhopa, han i sanning skulle kunna säga: Jag var ändå älskad och afhållen af ala menniskor! Skålen följdes af sången Svabba äro lifvets stunder, afejungen af en dabbelqvartett. Härefter bestegs estraden af hr Hedberg, som anhöll att få uppläsa några verser om buru det har sett ut, huru det nu ser ut och hurn det kommer att se ut för vännen Uddman, Af verserna, som naturligtvis mottogos med mycket bifall, meddela vi: Och fastän få så rundt som han Få bära detta lifvets tunga, Så kan han ännu le och sjunga, Och dertill lida som en man! Så drickom då hans skål i qväll! Må många år med friska krafter Bland vänners lag, vid drufvans safter, Han ha det godt och lefva säll! Dom öfver dödan, när han gått Till hvila sist i fridens hage, Blir denna: Mera än hans mage Var dock hans hjerta stort och godt! Sedan hr Hedberg slutat uppläsandet framträdde hr O. Sirandberg och satte en lagerkrans på hr Uddmans hufvud, hvareftex hr Jolin fick ordet och egnade hedersgästen sin och de närvarandes hyllning med verser, som ofta under uppläsandet afbrötos af bifallsrop. Dessa verser utdelades i tryckta exemplar. Efter framsägandet af sista versen: En skål! En välgångsskål för dagens hjelte! Stå stark, Carl Johan, än i femti år!.. Och då med döden sist du spänner bälte, Så helsa liemannen först: gutårl Sen domna, likt en ton, som ljuft förklingar! Din bundna genius vid dess ljud får vingar Och till all godhets källa flyr så brådt; Men när till himlaporten han dig bringar, Då svarar säkert Petrus bara: godt! Ja, på din grafhäll vännerna du tvingar Att mejsla uti guld ditt valspråk: Godt!s öfverräckte hr Jolin å sällskapets vägnar en större, vackert arbetad pokal af silfver till hr Uddman och skålen dracks under fanfarer och Uddman besvarade den lika kort som vältaligt med sitt bekanta: Godt!,, hvarpå orkestern spelade det af hr Lumbye komponerade och till dagens hjelte dedicerade potpouri Godt! r ade. i br Uddman en större blomagerkrans samt omkring 15 aftonen från olika städer inom, ja till och med utom landet ankomna lyckönskningstelgram på vers och prosa, de fleste med många anderskrifter. Flertalet af dessa upplästes af hv Hedin. Ljad äskades och hr Hodell hade också en visa för femtiåringen. Vårt lif är kort, säge hvad man vill, men du må lefva med ränta — ja, allraminst ett halft sekel till! Nog kunna englarne vänta... Och om i qväll det i botten går, hvad gör väl det nu om hundra år? Din välgång Karl Johan Uddman! Så lydde slutet af de med mycket bifall mottagna verserna, hvilka i likhet med hr Jolins utdelades i tryckta exemplar. Hr Johansson framsade härefter sin hyllning i buuaden stil och afbröts alltemellanåt af de lifligaste bifsllsrop. Härpå följde under Björneborgsmarschens toner ena stor defilering för hedersgästen, som fortfarande bibehöll sin plats på estraden, och efter densammas slut helsade hr Herois på franska språket i bunden stil föremålet för festen. Hr Svante Hedin uppträdde härefter med ett humoristiskt tal och yttrade att är 1821 skedde många märkvärdigheter, men han förbigick de öfriga och nämnde endast att den 11 Mars sagde år föddes en liten välskapad Guds engel till verlden, Tal. tillade, att den tidens vetenskapsakademi tycktes likasom ha en liten aning om hvad som komma skulle, ty i det årets almanachas ekonomiska afdelning fanps intagen en afhandling Om vigter. Hr Uldman fick af talaren mottaga ett exemplar al nämnda almanacha. Hr Vddman steg upp från sin stoloch det blef tyst i salen. Lagerkransad och med tårfyllda ögon tog han till ordet och uttryckte sitt fulla hjertas tacksamhet för den vänskap och bjertlighet som bevisats honom, Äfven han hade några verser och han sjöng dem och blef nu som alltid apziäderad. Af dessa verser, försattade af hr U. Uddman, meddela vi fojjande: Nu mera fästad på gamla dagar Vid Patriis Musis, min påbrå dröm, Jag ej det minsta på lifvet klagar Aa flyter lifligt och gladt dess ström. Ån kan jag hoppas att göra nytta Och tanken derpå mig krafter ger, Om gamia känslor mig tvingar flytta, Blir det från scenen till Opris ner. Hr Uddman tackade härefter särskilt värdarne uti en skål, i hvilken alla närvarande högijudt och tacksamt instämde. Festen torde kunna anses såsom särdeles lyckad och hr Uddman hade glädjen att der se kamratskapea och vänskapen talrikt representerade. VPESFSAIROMAE HA ISTTTR DR HH MHP Ca mh BM SM FEV BT