har, med undantag af ett mindre anslag tilll öping-banens fullbordan och löftet 2 ion rdr till Oscarshamns-! anan, intet understöd lemnats till någon privat jernvägsbyggnad, ehurn ingen tidpunkt varit lämpligare än juet denaa, då till följd af tryckta konjuskturer i hela affärsverlden och missväxter, nöden varit stor, brotten mot eganderätten s genom arbetslöshet och såväl staten som kommunen fått utbetala större summor som fattiggåfvor, hvilka bättre och med allmännyttigare påföljd kunnat användas till beredande af arbataförtjenst vid jernvägar, geoom hvilken anläggning de mekaniska verkstäderna, som saknade beställningar på samma gång erhållit en väl behöflig hjelp. Men ehuru såväl detta som statens vinst pä bitanorna tydligen af framstående män inom representationen och af tidningarne framhållits, hafva kamrarne likväl uppfattat saken på ett annet sött, och i stället att genom uppmuntrande af företagsamhet bereda arbetsförtjenst, låtit landet öfversvämmas af arbetsföre tiggarskaror, skapat en generation gar och låtit kommunerna utarmas af fattigskatten och, värst af allt, lärt lättjan att det är beqvämare att lefva på andra än att arbeta, förbissende att det icke är genom förordningar, som ofta icke kunna efterlefvas, och icke genom fattiggåfvor, utan genom tillfälle till nyttigt arbete som landsplågan pauperismen kan botas. Men icke nog härmed, Ansökningarne om understöd till enskilda jernvägsanläggningar upptogos mod den största afvoghet och afslogos med skadeglädje. Principen var att hålla igen och detta lyckades, men det var landets utveckling som hölls tillbaka. Under det andra länder med klokt begagnand2 af tillfället öfverdrogo sig med nät af jernväger arbetades i Sverige 8 år på sammanbindningsbanan genom Stockholm och med ännu försigtigare tuppfjät på fullbordan af den vigtiga föreningsbanan med Norge, hvilka derigenom och om man räknar ränta å de å dessa banor redlagda kapitaler blifvit omåttligt kostsamma, ty det dyrbaraste sätt att bygga jernvägar är att bygga långsamt. Bansträckan emellan Arvika och norska gränsen, som är 38 mil läng och i anläggning kostat 3,875,000 rår, utom rörlig materiel (norrmännen trafikera banan), men med ränta från 1864, då srbetet började, omkring 4570,000 rår eller 1,200,000 rdr pr mil, har sålunda, enligt trafikstyrelsons berättelse, genom detta egendomliga sätt att bygga jernvägar icke alienast icke gifvit någon inkomst ä det nedlagda kapitalet, utan i stället förust at i medeltal 34,000 rår pr år. Hade från jernvägsarbetenas början samma egendomliga baspariogssystem vid anslag till stambanans fullbordan impats som usder åren gjort sig gällande istatsutskottet irarne, så hade minst 18 år erforför byggande af vestra stambanan. Man hade ännu 3 år fått vänta på denna banas fulibordsn, intet hade blifvit åtgjordt på de öfriga jornvägarne, och de millioner, som under alla dessa år nedlagts, hade under tiden till större delen legat räntelösa, På detta sätt har jernvägsfrågan under de sista 7 åren behandlats. Det var likväl 1870 ärs rikedag förbehållet attjsättajkronan på verket, genon tvärt emot krigsoch sjöminis strarnes ida uttalanden och tvärt emot alla förouftsskäl besluta Salabanans byggnad som statsbana, oaktadt tvenne bolag, hvilka sedermera fullständigt bildåtsa, erbjödo sig att mot erhållande af låv, motsvarande ?23 af BSalxbanavus då beräknade anläggningskostnad, utföra såväl den för Stockholms och Mälaredalens och derigenom landets försvar så vigtiga Stäke—Sevalla-linien samt Upsala— Norrlendsbansn, hvarigenom landet för 923 af Sala-bansns kostnad med omkring 4 milloners besparing, eller cirka hälften af den summa som nu skall upptagas genom bevillning eller lån för krigsmateriel, fått 14. mil längce i fördelsktiga riktoiogar lagda jernvägssträckor. Under tiden inkommer emellertid, dels till följd af det stora behofvet af lättade komi er och dels, för beredande af arbetsförtjenst under missväxtåren, till regeringen och riksdagen en mängd ansökningar om understöd i en eller annsn form till-enskitda jernbanor, hvilka alla reguliert blifvit afslagne för att nästa riksdag återkomma. Slutligen hade antalet ansökningar växt till en sådan mängd att vederbörande ej längre ansigo sig ona undanskjuta saken. Förtids vinnande ttes en kormitö som skulle utreda frågan Ir m pe me oh AR 2 PR (OR) I fas BO och roslå sättet för understöds lemnande. Vi hafva noggraunt genomgått detta opus och utan stt ingå i bedömandej af de Träsländaprinciper som synes gjort sig gällande vid banornas klassifikation, eller den tekniska utredningen af frågan, hvarom kunde vara mycket att säga, vilja vi endast hålla oss till aet föreslagna sättet för statsunderstöds lemnande och konseqvenserna deraf, om detta förslag skuile blifva antaget. Som bekant har komitens ledamöter, med undantag af grefve Taube, föreslagit att staten till de enskilda banorna skulle lemna såsom skänk 14 af enläggningskostnaden. Vi anse emellertid rättvisan foråra att upplysa det denna sköna tanke? icke är komitens egon, utan adopterad från 1868 års statsutskott, der den lyckades vinna mångas sympatier såväl genom det enkla för staten att på detta sätt med uppoffring af en bestämd summa komma ifrån saken och det fördelaktiga för bolagen att slippa tänka på återbetalningen af understödet. Följderna af detta system för understöds lemnande vore emellertid att intet af de jernvägsbolag, som finge en sådan present, kunde genom aktieteckning sammanbrioga de öfriga 34 delarne utan mäste antingen upptaga lån med jernvägen som säkerhet mot en betydligare kapitalrabatt för att göra lånen Ilochanda san banna banlkanare mad atatane ocan