fältarm6. Att kunna militäriskt begagna terrängen, att hastigt och med ordning kunna förflytta större truppmassor, att genom snabba manövrer uppträda i fiendens rygg och på hans flanker, att hindra och afskära hans operationer, afstänga hans reträttvägar samt att, då han minst anar det, angripa honom med samlade krafter på hant svagaste punk. ter — sådan är den taktik, som numera är nödvändig, i hvilket land kriget än föres; och för att den skall kunna användas, fordras det, att trupperna skola ha öfning och taktisk sammanhållning, härdighet och disciplin. Dessa egenskaper äro lika vigtiga och lika oundgängliga för den armö, som försvarar sitt land, som för den, hvilken angriper. Den strategiska försvarsprincip, från hvilken krigsministern i sitt folkbsväpningsförslag utgår, är mycket olika eller alldeles motsatt den, hvilken hr Mankell i sitt förslag uppställer. Dean förre afser nemligen ett försvarssystem, baseradt på den åsigten, att det är af yttersta vigt att förekomma fiendens djupare inträngande i landet?. Herr Menkell åter grundar det af honom afsedda försvaret på den satsen, att man bör undvika? fienden och uppskjuta afgörandet till dess armån erhållit tillräcklig fasthet och krigsvana,, och han omfattar detta system, emedan man då kan efterskänka något af den eljest nödvändiga krigsbildningen. Här framställer sig ovilkorligen den frågan, hvilka landsdelar det är, som hr Mankell anger att man, undviksnde, och utan mststånd, bör lemna åt fienden, för att under reträtterna hinna bli krigsduglig. Det är utan tvifvel i främsta rummet Stockholm med trakterna deromkring, om fienden kommer från öster, och Skånes rika bygder, om han angriper från söder, kanske bådadera. Det ligger olyckligtvis nära för handen, att uöder loppet af ett krig sådana förhållanden kunza inträffa, som göra det nödvändigt att lemna någon viss del af landet öppen för fienden. Men att sjelfva organisationen och dess utbildning under freden skall vara fotad på en sådan försvarsplen förefaller i sanning något märkvärdigt. Vi tro icko att den planen i någon mån öfverensstämmer -med svenska nationallynnet och vi tro, att dess tilllämpning, som genast skulle lemna en stor del af landets befolkning i sticket, skulle föga smaka hr Mankells egna valmän i hufvudstaden, och de skånska landtmän, som nu mangrannt understödt hr Mankells motion, skulla utan tvifvel, om de närmare tänkte sig in i saken, rygga tillbaka för ett system, hvars närmaste följd skulle bli den att i händelse af en invasion fienden satte sig fest i vårt sydligaste, folkrikaste och bördigaste lardskap och alldeles i grund utsöge och utplandrade det. Att bygga ett lands försvar på en sådar plan är utan tvifvel någonting originelt, nåonting hittills oförsökt; men vi tro icke att iden på något håll skall framkalla beundrar och efterföljd; uppriktigt bifall förtjenar den efter vårt sätt att se, endast af dem, som möjligen tänka på att någongång i framtiden få anledning att uppträda såsom fiende i vårt land.