låndska ord, hvarmed hr statsrådet afelöt sitt föredrag. Äfven jag önskar och hoppas att om någonsin — det dock Gud förbjude! — sådana faror, som dem hvarom hr statsrådet i en mörk och dyster skildring talade, komma att hota vårt älskade land, vi då skola göra alla möjliga uppoffringar för detta lands frälsning; men jag hemställer derjemte till kammarens lugna bedömande, huruvida det är troligt att, under sådana förhållanden, -.derest som hr statsrådet nämt, riksdagen i vore splittrad, våra härar slagne och vår hufvudstad af fienden inspärrad, fråga ens kunde uppstå om att konungens rådgifvare, under det måhända någre af dem ännu i en småstad sökte sammanhålla riksstyrelsen, skulle ega rådrum nog för att till pröfning upptaga och spilla en dyrbar tid på sådana ärenden, som en kommunalstämmas öfverklagade beslut i det ena eller andra fallet. För min del tror jag detta ej vara verkställbart, ej heller behöfligt ens, ty under så olyckliga förhållanden är det ej mera fråga om den vidsträcktare eller inskränktare kommunen, nej, då får det ej finnas någon minoritet, då framträder individen, medborgaren, då måste en och hvar utan förbehåll och utan undantag, på fosterlandets altare nedlägga den yttersta skärfven och offra den sista blodsdroppen! På grund af hvad jag nu haft äran yttra skulle jag, likasom representanten för Kristianstad vid Bistlidne riksdag, vara hugad att föreslå kammaren en motiverad dagordning, det enligt min tanke, enda rätta sätt att afsluta en öfver en interpellation uppkommen debatt. Men,. likasom denna kammarens framstående ledamot förklarade sig rygga tillbaka för att införa en nyhet, gör jag det af lätt begripliga skäl än mera och vill således nu endast såsom min åsigt angifva, att vi lämpligen kunde afsluta denna öfverläggning med den enkla förklaring, att kammaren anser 57 S R. F. inne: bära tillräcklig garanti mot missbruk af den kommunala sjelfbeskattningsrätten.