Ujverläggningen om hr Ehrenborgs nterpertation I rörande tolkningen af begreppet Kommunens genmensamma hushållsangelägenheter.. Under den öfverläggning, som uppstod i Andra kammaren, sedan statsrådet Bergström hade afgitsit det af oss samma dag meddelade svaret på Ehrenborgs ofvannämnde interpellation, afgaf frih. kerhjelm ett yttrande, för hvilket den knappa siden icke tillät oss att genast redogöra, där nuiset vi derföre här nu återgifva. Talaren rade: När en interpellation med kammarens begifvande blifvit framställd och från statsrådsbänken besvarad, torde måhända mågre anse saken härmed utagerad ochå all vidare diskussion derom öfverfödig. Då jag icke dess mindre tillåtit mig att i denna fråga begära ordet, så må jag förklara, att jag gjort det emedan jag icke funnit vår arbetsordnings föreskrifter lägga något hinder deremot, hvadan jag föreställer mig, att hr talmannen icke ogillar mitt uppträdande. Jag förmodar äfven att kammaren icke skall misstycka, att jag efter en interpellation fortsätter en debatt, enär vid ett dylikt tillfälle från sistlidne riksdag ett prejudikat finnes, då nemligen, sedan hr ordförandens i statsutskottet interpellation af finansministern blifvit besvarad, en diskussion i ämnet utspann sig, i hvilken 2:ne konungens rådgifvare och flere af kammarens ledamöter deltogo, och då vidare den ärade representanten från Kristianstad var en bland dessa ledamöter, dristar jag äfven antaga att, under nuvarande förhållanden, på ministerbänken ingen motvilja finnes emot att så fullständigt som möjligt få den nu föreliggande frågan från olika sidor belyst. Det förefaller mig som om af det af hr statsrådet och chefen för civildepartementet afgifna svaromål — och isynnerhet af inledningen till detsamma — mer eller mindre tydligt framgår, att interpellationsrätten icke blott för kammaren är af stor vigt, utan att densamma äfven bör gifva statsrådets herrar ledamöter ett välkommet tillfälle att inför represeztationen framlägga den uppfattning aflagarnes stadganden och grundlagens bud, hvilken inför tronen gör sig gällande. Skulle från statsrådsbänken en interpellation icke på detta sätt upptagas, så återstode för den representant, som hyste en annan åsigt än regeringen, och som ej ville medgifva att en en gång införd praxis för ett lagbuds tillämpning alltid är den absolut rätta, ingen annan utväg än att, för att ernå rättelse, begagna den tunga och Komma apparat, som konstitutionsutskottet i thy fall erbjuder, och hvilken jag för min del anser föga lämplig för det nu afsedda ändapmålets vinnande. Här är också nu icke, såsora hr civilministern syntes mig antaga, fråga om en lagförklaring, utan frågan gäller, efter mitt omdöme, fastmera huru hr statsrådet uppfattar svenska folkets urgamla rätt att sig sjelf beskatta, sådan denna i 57 8 af R. F. finnes betryggad, hvadan ock föremålet för den nu framställda interpellationen väl icke torde böra falla tillsam-. mans med de obetydliga saker., angående hvilka hr statsrådet förväntade sig att kammaren framdeleg skulle iakttaga en större varsamhet vid beviljandet af spörjsmåls framställande. Det af hr statsrådet omnämnda votum, hvarigenom kammaren vid nästlidne sammanträde medgifvit spörjsmålets framställande, kan visserligen tydas derhän, som om kammaren vore föga intresserad utaf att få denna fråga nöjaktigt utredd, men samma votum kan äfven bevisa att 21 3 i vår arbetsordning för närvarande icke är så redigerad gom omständigheterna synas kräfva att den för framtiden bör blifva det. Enligt nämnda är det nemligen nu j ej möjligt för den mening, som önskar framgång åt en framstäld interpellation, att på förhand genom en diskussion närmare belysa motiven förl spörjsmålets framställande. Då hr statsrådet nämnde, att han i afseende å kommunallagarnes tillämpning vid -sitt inträde il rådet funnit en utbildad praxis, som af de sex sista riksdagarnes konstitutionsutskott blifvit lemnad oanmärkt, så föreställer jag mig, att han omnämnt detta såsom ett bevis på huru svårt det är, både å ena sidan för en konungens rådgifvare, och å andra sidan för ett konstitutionsutskott att utan ett — lindrigast sagdt otidigt — begagnande af 106 och 107 SS regeringsformen kunna bryta med en sådan praxis, den må nu vara nära nog huru orimlig och oriktig som helst. Just derför torde det ock vara af vigt att, då nu en interpellation blifvit framstäld och till besvarande från ministerbänken upptagen, en öfverläggning med anledning deraf mätte uppstå, för att dels få frågan från olika sidor belyst, dels ock att lemna hr chefen för civildepartementet tillfälle att inhemta de åsigter, som i detta ämne numera utvecklat sig inom olika delar af landet och i dag redan äro eller i morgon kunna blifva förherrskande inom kammaren. Då här, såsom jag redan sagt, enligt min tanke är fråga om;en grundlagstolkning och jag af kammaren erhållit det förtroendet att vara ledamot af konstitutionsutskottet, anser jag äfven kammaren hafva rätt att af mig fordra en förklaring öfver huru jag uppfattar den nu omtvistade 57 R.F., och jag har äfven sökt att, efter bästa förmåga, bilda mig ett omdöme härom. Denna 8 har numera tvenne moment. I det första förbehålles af ålder svenska folkets sjelfbesjelfbeskattningsrätt åt riksdagen allena, det senare åter, som först tillkommit samtidigt med den nya riksdagsordningen och efter det de nya kommunallagarne börjat träda i verket, afser att, i viss mån och med vissa inskränkningar, öfverlemna åt de trängre representationerna, landstingen och kommunalståmmorna, en rätt att i beskattningsfrågor för egna behof låta majoriteten binda minoriteten. Det senare nya momentet medgifver ech lagbinder alltså en menighotorepresentationernas inskränktare beskattningsrätt, som dock ingenstädes får komma i strid med den i det förra äldre momentet stadgade allmänna beskattningsrätten, det är riksdagens. Det förefaller mig emellertid, som om nu hår mindre vore fråga om första momentet af denna , men deremot så mycket mer om dess senare del, som talar om huruledes särskilda kommuner må för egna behof sig beskatta och sangerligen dessa ord för egna behofs, do stå här, liksom hvarje bokstaf i grundlagen, som ju skall enligt bokstafven tolkas, ickel förgäfves, ty de innehålla en garanti för minoriteten, hvilken, derest majoriteten fattade ett beslat som ginge utom den inskränktare representationens kompetens, då i konungens höga tolkniog af grundlagens bud skall finna skydd och rättvisa. Skulle nu en kommun, på sätt statsrådet antydt, ega rättighet att befatta sig med icke blott sådana frågor som beröra dess eget om-: råde utan äfven med dem, som stå utom detsam-: ma, som röra ej längre kommunens ändamål utan statens, som kunna och böra blifva föremål för riksdagens pröfoing, såsom större väganläggningar, ; allmänna kommunikationer och rent industriella företag, så synes mig åtminstone detta stå i tyd-lig strid med första momentet af denna S, hvaruti uttryckligen åt riksdagen förbehålles svenska folkets beskattningsrätt. Jag kan alltså för min del icke l föreställa mig annat än att, om en kommun fat-)tat beslut om beskattning för industriella företag, hvilka beröra förhållanden och afse fördelar inom : en större och vidsträcktare krets än kommunens, l: denna kommun öfverskridit sin befogenhet, enär i sådana fall det tillkommer landstinget eller riksdagen att pröfva och fatta beslut. Derföre, och särskildt med hänsyn till den sträfvan som nu genomgår svenska folket att söka erhålla en lämp-: ligare och jemnare röstberäkningsgrund i kommunala frågor än den som för närvarande följes, anser jag det vara angeläget att kommunallagarnes tolkning och kommunalinstitutionernas utveckling hädanefter icke må grundas allenast på några års i min tanke farlig praxis, ty då skall med: skäl å ena sidan upprepas och äterupprepas hurul: den på fyrken stödda majoriteten, såsom måhända l: hittilis skett, förtrycker minoriteten, samt å den: andra sidan åter emotser-capita-omröstningens införande, eådana särskilda fall framhållas, då hela! den jordegande delen af kommunens medlemmar icke osaonolikt kunde komma att öfverröstas afl. dem som lefva för dagen. Det synes mig alltså,l som om denna fråga berör särdeles brännbara äm-! nea i samhä vecklinge; decföre väl kan !