reussiskt föredöme. Bland dessa trenne syti temer, hvilkas olikhet sinsemellan i militäiskt hänseende förnämligast visar sig i den 9! för soldatbildningen föreskrifna öfningstid, är den danska organisationen ännu alldeles ny och praktiskt oförsökt. Någon annan ledning för bedömandet af dess lämplighet förjs! Sveriga finnes icke än den, att oaktadt den öfning, som der lemnas de värnepligtige anses sasom det ytterligaste minimum, som kan komma i fråga för en pur folkbeväpningsarmö, skulie dess införande hos oss dock föröka utgifterna för fjerde hufvudtiteln med omkring 8 millioner riksdaler, oberäknadt de ofantliga summor, som för en gång skulle utgå till kaserubyggnader, stall m.m. Det preussieka systemet med sin långa garnisonstjenst och soldaternas noggranna individuella utbildning har utan tvifvel många anhängare inom armebefälet, och det är önskan om något dylikt zoom kommer åtskilliga militärer att yttra sig förklenligt om de indelta trupperna; men de må icke göra sig några illusioner iv detta fall; en preussisk krigsorganisation, vare r sig i ursprunglig eller modifierad form, blir i aldrig antagen i vårt land och de arbeta, med c sitt sträfvande efter någonting dylikt, endast c dem i händerna, som vilja bringa allt på den ! lösligaste fot eller förhindra hvarje plan tilllr t s 6 ( s 1 J mon AN Ar mA DR 5 MM HH OLE PM verkligt ordnande af försvarsverket. Det har icke heller ens kunnat falla någon in att såsom motförslag till det kungliga förslaget framlägga något, som skulle hvila på en sådan grund. Det förslag deremot, som nu genom anslutI! ningen till detsamma från ett stort antal landtmannarepresentanters sida, måste betraktas såsom motförslag mot regeringens, ansluter ! ig väl närmast till det schweiziska mönstret och afser en organisation, som lemnar inga l! garantier för befälets och soldatens utbild-! ning, för verklig militärisk disciplin och sam: manhållning samt för möjligheten af en skyndsara mobilisering. Vi behöfva icke erinra om de ofantligt stora brister den schweiziska foikbeväpningen, enligt befälhafvande generalens rapport, både hvad befäl och manskap angår, företett, då j det nyligen blott gällde att mobilisera vissal afdelningar, som skulle utgöra gränsposteringar för upprätthållande af neutraliteten. Vi behöfva blott vända oss till hr Mankell sjelf, för att ur hans föregående vetenskapliga ! arbeten lära oss, att en folkbeväpning efter schweiziskt mönster skulle bli oss alltför dyr, utan att lemna oss sådana garantier för försvaret som erhålles genom en beväringsarmå med de indelta trupperna som stam. Han har tydligen i en afhandling, Tankar om vilkoren för svenska härens utbildning till en folkbeväpning,, ådagalagt att ett dylikt system skulle medföra betydligt ökade skattebördor och andra kostnader osa för dessa betydliga uppoffringar hade man slutligen en arme, som vore mer än tre gånger talrikare än den närvarande, men vida mindre krigsbildad än t. cx, den danska och norska, hvilka åter anses mycket lösligt sammansatta, i jemförelse med de flesta andra länders,. Vi anse oss böra ur den ifrågavarande afhandlingen af hr Mankell citera efterföljande märkliga uttalanden (Krigsvetenskapsakademiens tidskrift 1867, andra häftet, sid. 63 och följande): Den schweiziska krigsbildningen, hittills obepzröfvad i krigets smältdegel samt i och för sig den otillräckligaste i Europa, skulle möjligtvis kunna försvaras i anseende till massornas talrikhet. Men då dessa massor hos oss icke kunna underhållas eller användas, måste vi åt den mobila styrkan gifva ätminstone samma krigsbildning, som stamförvandternaa, norrmännen och danskarne, gifva 84 sina armber, Detta synes icke för mycket tilltaget. Emellertid finnes en utväg, hvarigenom man kan minska den personliga bördan, utan att derföre minska armens krigsduglighet, nemligen cm man har en stam, i hvars leder den Vvärnepligtiga massan kan infogas. Ju större stammens styrka och krigsbildning äro, desto mindre kan beväringens krigsbildning och desto kortare dess öfningar vara, eller motsatsen, Förkastar man indelta armåns användande såsom stam, då har man blott att välja emellan en värfoad stam, eller ock en bland de värnepligtige utlottad. Man har likväl ofvan sett hura dyrbara armeer af sådan sammånsättning äro; och detta skulle genom mera detaljerade beräkningar ytterligare kunna bevisas, om så erfordrades. Landtförsvarskomitön har för öfrigt i sitt betänkande tillfyllestgörande ådagalagt, huru mycket billigare den indelta: armen är, i förhållande till en utlottad och garnisonerad styrka af samma storlek. Svenska folkets djupa ovilja mot den i sig sjelf så orättvisa lottningsprincipen har dessutom redan så tydligt uttalat sig, att man numera icke med något hopp om framgång torde kunna ifrågasätta dess införande. Vilja vi således minska de personliga uppoffringar, som skulle medfölja den rena folkbeväpningens införande, genom stameller kaderinrättningen, kan detta svarligen ske på billigare sätt, än genom indelningsverkets bibehållande. Ofvan ha vi äfven sett, huru nära den indelta armån står folkbeväpningen; den erhåller lägerutbildning samt ärl me!lan mötena ej afsöndrad i kaserner, utan lefver spridd bland den öfriga befolkningen, mot hvilken den således svårligen kan blifva fiendtligt sinnad, hvilket för öfrigt föga skulle betyda, då massan af värnepligtige vore be-l väpnad; den erhåller i torp och boställe jemte några andra förmåner så ringa del af sitt uppehälle, att den mellan öfningarne, för att kunna lefva, måste egna sig åt andra näringsgrenar, hvarföre; inga armar undandragas den fredliga utvecklingen; den är väl disciplinerad, alltid disponibel och harl frivilligt valt krigareyrket; den är för liten att essam användas till främmande krigsföFretag 0. 8. Vv. Med ett ord: indelta armöen kan med skäl becraktas såsom den del! af de växnepligtige 4 folkbeväp-) ningen, hvilken frivilligt, mot) vissa ekonomiska förmåner, åtagit sig en noggrannare krigsbildning än de öfrige.) Utsträckes den! allmänna värnepligten till 38 eller 40 års ål-. der, så blir skilnaden i tjenstetid så ringa, att den knappast förtjenar omnämnas. Vi komma härigenom in på en bland del!