för en så kompakt opinion, men han vill RMaturligtvis icke gifva med sig. Ni ursäk. tar väl, om jag säger, att ni bär er mycke oförsigtigt åt. En stor makts sändebud kunde ja möjligtvis få reda på hvad ni här yttrade och... ä Han afbröts af ett allmänt skratt, hvilket tycktes mycket förvåna honom och gaf honom anledning att anföra ett bibelspråk, som dock föga passade för tillfället och ej heller tycktes utöfva någon inverkan på sällskapet. Emellertid ansåg han sig i en kanske för detta sällskap alltför salvelsefuil ton böra erinra om vådan af att säga ut hvad man tänker. Man kan tänka hvad som helst, menade han, men man kan ej säga hvad som helst. Man får således ej kalla en rånare för rånare? frågade någon. Ah, Gud vare oss fattiga syndare nådig, icke behöfver man använda så skarpa uttryck,, svarade den tillfrågade, isynnerhet icke om den ifrågavarande har makt att skada oss, Hvartill tjenar det att bråka, när man ingenting kan uträtta? Man skal icke reta jordens mäktige, ty deras makt är af gadi, sasom all makt i denna verlden. Det är detta, som några kalla den kristliga undergifvenketen, men hvilket flertalet ar det sällskap, hvarom jag nu talar, benämner en gudlös fatalism. Hör nu, min herre, sade en person i sällskapet, jag skulle vilja berätta en liten historia, i fall ni och det öfriga sällskapet ej ha något deremot. . Den som historien gällde sade ingenting, men vi andra förklarade oss vilja mycket gerna höra en liten historia, och så slogo vi 058 ned omkring berättaren, och en glad sångerska, som just fått tag i Perlbandets och hade ämnat låta oss få höra en täck canzonetta, stängde åter till tändernas stängsel, lät den vackra handen hvila overksam på pianots tangenter och lyssnade liksom vi andra, Det är bara en mycket enkel historia, men som grundar sig på en verklig tilldragelse, började berättaren, något som man icke kan göra en roman af, men som passar in i hvardagslifvet, Nåväl, det var en gång två bönder, som hade sina små gårdar ej långt från hvarandra, bara fattiga bönder, men sjelfegande och ganska dugliga karlar. De bodde vid kanten af en skog, och i den skogen huserade en vild röfvare, som var en skräck för hela nejden.s Det är väl bäst att jag skaffar mig en bössa och gör mig i ordning att taga emot bofven med kulor och krut, ifall han skulle få det infallet att vilja helsa på hos mig också, sade Pål, den ene bonden. Gud bavare oss väl, det tänker jag visst icke göra,, sade Per, den andre bonden. Om Skinnarhans (så hette röfvaren) får veta något sådant, utsätta vi oss för hans vrede, och dessutom ser det ut som skulle vi verkligen vara skrämda. Nej, jag tänker sälja min bössa och ämnar låta Skinnarhans veta, att jag tagit läset från dörrn och ligger hvarenda natt för ostängd dörr. Då skall han kanske tro, att jag alldeles icke är rädd. och skuile han likväl komma till mig för att röfva, så har han åtminstone icke någon anledning att slå ihjäl mig, då jag icke sätter mig till motvärn. Pål gick och köpte sig en bössa och satte dessatom ett starkt lås för förstugudörren och gjorde sig i ordning att på karlavulei ätt taga emot hvilken objuden gäst som elst. : Du är nu alldeles tokig., sade Per, ty på det viset retar du Skinnarhans. Kan du icke förstå så mycket, din galenpanna? Pål sade iogenting. Han bara gjorde sig i ordning, Visst kostade det på honom at: nödgas gilva ut penningar för krut och kulor och att taga bort tiden med att reparera dörren, men det fick ej hjelpa, sade han. Emellertid hade Skipnarhans lockat er nde, som bodde på andra sidan skogen, en riktig storbonde, in i skogssnåren, och så sade Skinovarhans sig vara öfverfallen och körde storbonden ut på slätten, slog honom ön och biå, brände upp hela hans gård, og bort hans kreatur och allt guld och silfrer och tvingade bonden dessutom att skrifvs 1uder ett kontrakt, hvarigenom den illa missrandlade förband sig att inom viss tid be ala ytterligare en stor summa enoningar, så tor att bonden väl aldrig skulle yckas skrapa hop den, då han icke mer hide några arbeare, ej heller några dragare eller redskap. Det var det gemenaste streck, den de: Skinnarhans gpjort, eade Pål. Usch då, sålant kanaljetyg. Äz du splittergalen?. utropade Per. Tänk n Skinosrhans hörde dig! Han har lårga ron, skall jag säga. Nej, jag säger hvarnda dag: Gud vare högt lofvad för att storonden derborta skref under kontraktet. Hvad om. sker, det sker af gudi. Det är icke nog dermed, att du är en 108,, förklarade Pål, utan du är derjemte n orättfärdig man, som gillar ett så gement reck. Käre Pål, tänk på hvad du säger,, för. anade Per. Du må nu känna iv digh vad som helst, men det är okrietagt farligt D tt tala om det.n k f Jag är ej rätt säker 4 att ej Per skica ade till Skioparbns och gratulerade ho Ih om och uttryct ce sin glädje öfver att den fö urske stor.onden fått en näsbränna. Hvad te DN Är visst är att han gick omkring ock !T CKae Gud högljadt för att kontraktet blifMm t underskrifvet. h Emellertid började Skinnarhans, sedan han el at sig litet och ätit sig mätt på denlte 2802 storbondens feta ostar, åter tänka på a härjningståg. Han vände sig då till den g dan der Pål och Per bodde. Pål är en katiger karl sade Skinnarhans. J cke är han mycket stark, men han har da vapen och ett godt lås för dörren, det ta SA OM 2)