dre och nyare tider. Ett dylikt museum satt i riktig gång, grundadt och ledt med särskild hänsyn till det egendomliga lande alstrar och kan alstra, ett sådant museum alltid hållet vid lit och stäldt i samband mec den skapande, praktiska husslöjden, kunde omöjligen förfela att äfven i Sverige odla smaken för ornamentalkonst och måste görs landet stora tjenster genom att väcka, leda och främja de nu slumrande krafterna i denna väg. Upsala universitets årsskrift. (Upsala 1870 C. J. Lundström.) Bland andra utförliga afbandlingar i denna årgång märkes en uppsats öfver Sokrates, af professor Ribbing, hvari författaren jemte åtskilligt annat fullständigt utreder den både i forna och i nyare tider så mycket omskrifna och så ofta missförstådda frågan om Sokrates Daimonion. Till en början visas huro man, genom att uppfatta detta uttryck i substantivisk i stället för i adjektivisk bety. delse, lyckats konstruera upp en personlig skyddsande åt Sokrates, en förklaring hvari isynnerhet kyrkoföderne excellerade, men sedermera, när denna uppfattning råkat i strid med tidsanda och allmänbildning, tagit sin tillflykt till en mängd andra skrufvade förklaringssätt eller ock betraktat Sokrates Daimonion såsom rentaf en hallucination, en slags galenskap. Åfven den mera rimliga utvägen, att låta den mystiska företeelsen bli identisk med samvetet, visar sig ej heller fullt tillfredsställande, och författaren kommer, genom en analys af de hos Kenotfon och Plato befintliga utsagorna, till det resultat, att man med Sokrates Daimonion måste förstå den hos Sokrates för första gången fullt medvetet framträdande, förnuftiga känslan af harmoni eller disharmoni inom sjelfva det sedliga jaget, med andra ord: en fullständigt genomförd sedlig bildning i förening med en stor känslighet för de finaste skiftningar isåväl eget som andras inre samt en stor öfning i att observera dylika skiftande rörelser. Hvad vidare angår det öfvernaturliga, det underbara, som plägat ställas i sammanhang med Sokrates Daimonion, så har författaren äfven här en mycket enkel och naturlig förklaring att erbjuda. Han anmärker nemlien, att begreppet under är något relativt: vad som på en tid kan anses för något öfvernaturligt anses icke nödvändigtvis så på en annan tidpunkt. För Sokrates samtida var otvifvelaktigt det, som man kallade hans Daimonion, något alldeles oerhördt och abnormt, något ur antik synpunkt oförklarligt, vadan man tog det öfvernaturliga till hjelp. Åfven vi tala ja om Guds röst i vårt samvete och se dock deri intet underbart, ty vi söka hans uppenbarelse företrädesvis i vårt inre; och Guds närvaro i vår ande står för oss på intet sätt i motsättning till vår tro på hans egen personliga tillvaro, men helt annorlunda måste frågan gestalta sig vid en reat objektiv verldsäskådning, sådan som den grekiska, för hvilken Gudomligheten och den individuella subjektiviteten måste gälla ungefär som konträra, hvarandra upphäfvande begrepp, hvariör äfven Pytia, den grekiska prestinnan, för att i orakelspråk kunna meddela det gudomliga, måste försättas i ett ekstatiskt tillstånd: befrias från sin egen subjektivitet. Äfven öfver Sokrates hade natur. igtvis denna verldsåskådning ett visst välde, och äfven han sjelf uppfattade sitt Daimonion såsom något i viss mån anderbart, utan att derför föraeka möj znetep af att äfven andra än han sjelf kunde hafva de ifrågava. rande förnimmelsorna, Och för riktigheten at den här antydda uppfattningen af Sokra.es Daitonion, vitnar äfven den omständigheten att denna företeelse, sålanda uppfattad, cka blir blott ett enstaka fenomen, en personlig egenskap hos Sokrates, lösryckt från hans allmänna vetenskapliga betydelse, utar tvärtom kommer att stå i det närmaste sammanhang med hela hans lära och bilda en vigtig faktor i Sokratismen. Om det nemligen med rätta kan sägas, att Sokrates varit len förste som klart och fullständigt framstält sedlighetens begrepp både till dess formelt-subjektiva sida såsom en medveten och ri verksamhet, och till dess reelt-objektiva såsom af det goda bestämd -— i det han uppvisat sedlighetens princip i subjektets innersta och derjemte denna princips absoluta giltighet på grund af dess frändskap med det gudomliga och dess bercende deraf — så möste man dock nödvändigt fordra ett konkret supplement till denna lära, och i detta fall förhåller det sig med Sokrates såsom med andra stora reformatorer: af det hela i hans Åsigter gifver blott hans lif och lära i sin förening den tillfredsställande förklaringen. Professor Ribbings intressanta afhandling, som för större spridnings skull är affattad på ett främmande språk, intar det största utrymmet i denna årgång, som dock erbjuder åtskilliga andra uppsatser såväl inom historia, statsvetenskap och språkforskning, som nom den medicinska, wstematiska och na.urvetenskapliga branenen. En öfversigt af Prometeus-myten, af docenten Alexanderson, orde särskildt vara egnad att tillvinna sig äsare äfven, utom fackmännens krets. Musikpressen. Perlbandet, Folkvisor och Romanser sjungna uf Jenny Lind, Mathilda Eneqvist och Signe Hebbe för en röst vid Piano samlade och utfara AN TI VO 4 rt