äfven om den närvarande riksdagen griper verket an, skall ordnandet af vårt försvarsväsende draga ut nog lång tid ändå. Att äfven indelningsverket är behäftadt med olägenheter och att äfven det kostar icke obetydligt både direkt och indirekt, det torde iogen ha nekat, lika litet som att framtiden kan erbjuda andra möjligheter eller förhållanden och att man i mån af dem kan blifva ense om andra utvägar. Indeloingsverket är ett onus, som hufvudsakligen hvilar på de besutne. Men likasom, i en tid, då det börjar anses för hvarje vapenför mans icke blott pligt, utan kära och medborgerliga rätt att deltaga i sitt lands försvar, afsigten med indelningsverket icke kan eller får vara, att jordegaren, mot erbjudandet af en eller några legde, skall få anse sig samt söner och tjenare fritagne från den nyssnämnda och allmänna pligten, så lärer jordegaren väl icke heller kunna eller vilja undgå sin andel i de kostnader, som indelningsverkets upphäfvande skulle hafva till följd. Man bör ej en gång få misstänka, att fosterländskt sinnade män skulle vilja i och för befordrandet af sina enskilda intressen riskera fäderneslandets väl och säkerhet. Men om det är gifvet, att indelningsverkets upphäfvande eller ersättande icke kunde aflöpa, utan attäfven denuroterade skulle kännbart drabbas i afseende på kostnader eller en tyngre värnepligt eller i båda dessa afseenden, samt att, i händelse at underkastelse eller bristande försvar, en inkräktare skulle komma att icke minst hålla sig till dem; så är det ju lika klart, att den så kallade arbetande klassen icke heller skulle undgå tungan af ökade eller ersättningskostnader samt att, i händelse en stam skulle bildas ur folkbeväpningen, den längre öfningstiden och den i sådan mening vidare utsträckta värnepligten komme att företrädesvis drabba denna medborgareklass, ur hvars leder ju de flesta värnepligtige skola påräknas. Man skall således åtminstone icke kunna säga, att det är i arbetarnes eget eller särskilda intresse, som man på somliga håll låter arbetare sjeltvel eller genom sina sjelfkallade målsmän ifra! för indelniogsverkets upphäfvande eller inlösen. : Den som anser att vi kunna bespara 0ss all omsorg om vårt försvarsväsende, så länge ingen ögonskenlig fara är å färde, menar väl också, att man icke behöfver tänka på anskaffandet af brandredskap förr än eldsvådan utbratit. Hvad faran angår, så får man väl dessutom anse den redan vara ftör -hand, så vida det gamla ordspråket är sannt, att ens eget hus är i fara, der grannens vägg redan brinoner. Stundom söker man ock till en öfvermodig sjelftillit reta den svenska egenkärleken genom att tala om en feg Preussenschreck eller fruktan för preussarne, under det att man på samma gång förespeglar de rädda eller tveksamma, att regeringens förslag afser bildandet af en armö endast för att konungen skall kunna få 2 en roll på de europeiska slagfälten. Vi hoppas, att hvarken det svenska modet eller den svenska försigtigheten skola låta narra sig af sådana lockbeten. Den modige har ingen heder af att låta öfverraska sig, och försigtigheten inser mer än väl, att en äfven till det yttersta uppdrifven svensk armå, äfven om den icke hel och hållen behöfdes för landets försvar, ändå icke skulle erbjuda konungen tillfälle att spela en roll å europeiska slagfält, der de uppträdande härförarne numera räkna sina krigare i millioner. Men svårligen kan -man tänka sig någontiog mera naivt än en i en viss tidning förekommande försvarsplan, i hvilken man, utom den långa vintern och det kringflotna äget, stödjer sig derpå, att vi hafva ett vidsträckt utrymme att vika undan på och att under tiden kan ett väl ordnadt ortförsvar komma till verksamhet, hvarjemte viinnan den Me striden kunna hinna förvärfva den behöfliga krigsvanan. Här förotsättas många saker, som torde förtjena tagas i betraktande. Det är icke lävgre sedan än år 1809, då en rysk här gick öfver Qvarken från Wasa till Umeå, men sådant får naturligtvis aldrig hända mer, lika litet som Sundet någonsin får lägga sig, eburu man i vinter kört stora och tunga foror mellan Malmö och Kjöbenhavn. Ryssland och Preussen bjuda öfver omätliga tillångar och det senare utvecklar en bänsynsTög, allt betvingande kraft, men en flotta, tillräcklig för öfverskeppandet till vår icke aflägsna strand af en krvigshär med utrustning, skola de icke få åstadkomma, icke en gäng tillsammans. Krigsvans plägar man icke erna tänka sig annorlunda, än i sammanang med strid, men den krigsvana, om hvilken här talas, skulle förvärfvas endast gevom att fly undan alltintill den afgörande striden. Af underrättelserna från det nu sluTtade stora kriget hafva vi sett, huru Preussen följt efter de gång efter annan i beta strider besegrade ochi vikande franska härarne och derunder steg för steg besatt de genomtågade områdena, gjort sig deras alla tillgångar till godo och ödelagt dem. Skulle icke en fiende, som infölle i vårt land eller landstege på vår kust likaledes sörja för sitt underhåll och söka att vinna mark, och skulle han icke både lättare och säkrare lyckas bel fästa sig, i samma mån landets försvarare licke ansåge sig hafva annat åliggande, än att l vika undan och åt den otörsvagade fienden löfverlemna den ena af sina provinser efter Iden andra? R . Det torde således ieke gå för sig. att så der vika undan, utan att sätta något på spelo, ja ganska mycket. Uch hvad angår ; försvarets ordnande och krigsvanas förvärfl vande punder tiden, så erkännes ju, att I Trochu m. fl. gjort underverk i fråga om hälrars danande och inöfvande, utan att dessa härar ändå i längden någonting förmått emot Ide krigsvana och väl disciplinerade tyska härarne. Den ofvan antydda försvarsplanen står lalltså i uppenbar strid med de lärdomar och I de varniogar, som det senaste kriget gifvit folken. Första och största orsaken till Frankrikes nederlag och olyckor var just den, att I det icke var behörigen rustadt och redo till I kriget. Men äfven efter de modiga, men illa lanförda, illa disciplinerade och illa försedda armeernas kapitulation vid Sedan och instängl ning vid Metz skulle Frankrike säkerligen ländå kunnat räddas, om det bade haft en vapenöfvad manlig befolkning. i ot äv vår öfvertygelse, att tidens tecken mm — 3 ———