UCS på SM KlIASSISkl-llngulsusk och en matematiskt-natwvetnaskaplig linie. I RIKSDAGEN Andra kammaren, Sammanträdet den 23 Februari m. Till en en början föredrogs statsutskottets utlåtande n:r 12 angående utgifterna under tredje hofvudtiteln, hvari utskottet föreslagit: a) satt K. M:ts i fråga om anslaget under tredje hufvuåtiteln framställda förslag må af riksdagen bifallas och b) att ribsdagen vid anmälan af detta beslut måtte i underdåsnighet anhålla, att K. M:t täcktes tillge, 34t ministerstatens expektansstat icke må utan i fall af tvingande nödvändighet anlitas.. Åtskilliga ledamöter af utskottet hade dock reserverat sig mot detta beslut och i stället föreslagit följande lydelse af momentet: a) satt riksdagen må, med bifall i öfrigt till K. M:ts i afseende å regleringen af utgifterna under riksstatens tredje hufvodtitel framställda förslag, uppföra såsom anslag för ministerstaten endast ett belopp af 300.000 rdr och såsom tillfälligt anslag till öfvergående utgifter upptaga återstoden af det utaf K. M:t till nämnda stat för år 1872 uäskade belopp 40,800 rdr. Ordet begärdes först af Hr Hedin. Ofta nog, då den fråga, som nu föreligger till behandling och afgörande, tillförene förekommit ioom denna kammare, har från ministerbänken blifvit dels antydt, dels utsagdt, att riksdagen icke är i stånd att förstå och bedöma hithörande ämnen. Ordalagen ha visserligen kunnat variera, men den ständigt återkommande tankegången synes mig smaka nog mycket af en preussisk polismivisters kungörelse af år 1848 till invånarne i staden Elbing, hvari han förehåller dem att undersåter icke ega rätt ingå i bedömande af regeringens bandlingar. Möjligen kan sådant passa bättre i andra länder än i vårt. Jag vill således för min del förfäkta representantens rätt att, på fund af iosigt och omdöme, uttal pig i dessa rågor. När wan för öfrigt lägger märke till den motsägelse, som förefinnes mellan den nuvarande utrikesministerns åsigter och hans närmaste företrädsres, mäste man deraf draga den slutsats, att dessa frågor äro lika alla andra och derför böra kunna bedömas äfven af dem, som stå utom fackmöinepvs krets. Det har på sista tiden här inom andet utbildat sig en opinion om det till 3:e hufvudtiteln utgående anslag, som icke är fördelaktig, nemligen deo, att inga andra statsanslag användas så onyttigt som detta. Det är icke min mening påstå, att hela skälet härtill ligger uteslutande hos personerna, ty sedan vi uppenbarligen äro reducerade derhån, att vi icke hafva någon utrikes politik att bevaka, återstår till sysselsättning för våra diplomater endast ceremoniväsendet, och det vore i sanning en psykologisk märkvärdighet, om i den skolan skickliga statsmän utbildades. (Talaren ville till en början nämna några ord om befordringsväsendet.) Så länge, fortfor tal., ett adligt namn i sådant afseende gäller mera än teoretiska studier och erfarenhet, har man icke synnerlig anledning förundra sig deröfver, att vär diplomati erbjuder en föga tillfredsställande anblick. Dessutom tyckes icke det förhållandet vara tillräckligt beaktade, att vår diplomati numera har en helt annan uppgift än förr, och att den derför tager i anspråk andra egenskaper än dem, som fordom kuode anses afgörande vid valet af våra utrikes representanter. Det skulle icke vara gagnlöst för riket, om våra diplomater påtoge sig den blyg: sammare uppgiften att lemna underrättelser om de främmande iandernas förhållanden och att gå resande landsmän tillhanda med råd 1 deras angeläenheter eiler om de åtminstone beriktigade i den ämmande pressen kringlöpande, för vårt land menliga rykten. Ser man på det befordringssystem, som nu följes, måste man draga den slutsats, att det utvämnde sändebudet, i saknad af nödiga förstudier, icke gerna skall kunha hysa intresse för det fråmmande landets förhållanden, utan att ban skall öfverlemna sig åt ett politiserande dagdrifveri. H. exc. utrikesministern förklarade i fjol i Första kammaren, att han aldrig skulle vara med om att till vår diplomati använda personer från andra embetsmannabanor. Jag tror dock, att den innerliga samfärdsel, som på senare tider nationerna emellad uppstått, påkallar sakkunskap och lefvande intresse hos dem, som skola förvalta våra utrikesangelägenheter, och för det naturliga, det vill säga det icke diplomatiska, förnuftet, vill det Synas som om denna sakkunskap väl kunde förvårfvas äfven på andra embetsmannabanor än den diplomatiska, men att den icke utbildas under Sys selsättnivg med renskrifverigöromål. Öm de förenade rikena för närvarande ega ett sändebud med sakkunskap, nit och intresse, är detjust den man, som förut verkat på en annan bana, men offrat föga tid åt diplomatiskt novitiat, jag menar svenske ministern i Petersburg hr Björnstjerna. Dettorde af alla erkännas, att han utgör ett lysande undantag från regela. Sa vi på den stora fristaten i N7a verlden — ett exempel som jag förmodar icke failer ratt väl i smaken, ehuru väl ingen lärer kunna bestrida, att Amerika rätt väl förstår att bevaka sina intressen — finna vi huru den representeras uteslutande af personer från andra banor. Ingea af dessa män har utbildats eller, för att begagna hr utrikesministerns ord, förvärfvat sakkunskap, nit och intresse vare sig genom renBkrifveri i de diplomatiska kabinetten eller genom flaneriog på de europeiska hufvudstädernas boulevardrar, utan gspom vetenskapliga studier och författareskap eiler genom utöfvande af embetsmannens al.varsamma pligter. (Tal. uppräknade håcofter Vamnen på en mängd de största diplomater, hvilka till en början egnst sin tid och sina krafter dels åt vetenskapsmannens och skriftställarens, dels åt embetsmannens stränga kall.) Från frågan om befordringssystemet vänder jag mig till en annan omständighet, i hvilken jag finner en icke ovåsentlig anledning till gagnlösheten af vår diplomati, nemligen bristen på instruktion och på öfvervakandet af det sätt, hvarpå våra sändebud fullgöra sina åligganden. Då man ofta förnimmer, huru dessa försummas, då man hör klagomål öfver att i en af Europas förnämsta städer rådsökande landsmän afvisas med den förklaring, att man icke har tid att höra deras andraganden, eller att ena bildad affårsman, som: i Algier söker vårt lands konsul, hänvisas till hans bokhållare, då man lägger märke till huruledes våra sändebud försumma att till hemlandet meddela angelägna upplysningar, exempelvis huru vår minister i Berlin uraktlåtit sätta allmänheten i kännedom om en förliden sommar i norra Tyskland tillämnad exposition af landtbruksredskap, då ser det verkligen ut som om det skulle vara skäl meddela våra sändebud en instruktion om deras åligganden och att ötvervaka sättet för deras fullgörande. Det är betecknande att man funnit nödigt förordna om hvad som åligger dem, hvilka vilja anlita legationena biträde i enskilda angelägenheter, utan att stadga något om de förpligtelser, som tillkomma beskickningen. En knapphändig föreskrift fiunes visserligen i 1829 års konsulsförordning, men huru den efterlefves, tror jag mig hafva i det föregående antydt. Hvad åter sändebuden beträffar, torde man kuuna af det faktum, att några frukter at deras studier öfver främmande länders förhållanden, undantagandes de värderika meddelaudena från Peteraburg, icke kommit allmänheten till godo, draga den slutsats, att antingen några sådana meddelanden icke ingå eller ock, att deras innehåll är värdelöst, ty att utrikesdepartementet skulle undanhålla allmänheten dem, är icke antagligt. Resultatet af dessa betraktelser är, att vår diplomati, tör såvidt icke hela ståten skall vara rent af onyttig, bör grundligt reformeras. Från de yrkanden jag i min motion gjort ber jag nu att få afstå och förenar mig i stället med de 12 reservanternas ipom utskottet förslag. Dessutom instämmer jag i utskottets hemställan i momentet b) och får i sammanhang dermed yttra några ord om ett af K. M:t på 9:e hufvudtiteln begärdt understöd ät rektorneg vid Carlskrona elementarläro