nande, att Ryssland efter Krimkriget först nu vägat ifrågasätta ett upphäfvande af vissa pererafer i Pariserfredea rörande Svarta afvot, eller man. vill finna något från krig bestämdt afekräckande i den förtviflade ställning, i hvilken. Frankrike au befinner sig 0. 5. V. I stället för att utmattningen skulle lofva frid, kunna vi dock ej annat finna, än att de krig, som vållat utmattningen, tvärtom hota med nya krig. Det är ju icke från den besegrade eller vanmäktige vi frukta, att faran skall komma, utan från segraren. Och då komma vi ihåg, att andras vanmakt är Preussens. makt och att de milliarder, som blitva Frankrikes förlust och skola hota det med ruin, de blifva Preussens vin:t och skola bereda det en ojemförligt framstående ställning äfven i finansielt hänseende, de skola sätta det i stånd till nya rustningar och locka det till nya eröfringar, sedan nu en gång jemnvigten i Europa blifvit till Preussens fördel i så betänklig mån rubbad. Vi tvifla ej på att denna jemnvigt, såsom den enda möjliga regulatorn, en gång skall återställas, — Historien talar om många tillstymmelser till verldsvälden, men när de sett som mest hotande ut, hafva de också varit närmsst sin undergång. Har förstörelsen icke kommit utifrån, så har upplösningens frö grott i deras eget inre. Att icke heller — såsom en och annan inbillar sig — repnobliOR hå fe bre it et GA Lr LA kanska statsförfattningar lemna pålitliga garentier för freden, det vet historien af gammalt och det bar Amerika lärt vår tid. Att göra krigen beroende af folkens omröstvinger per capita eller af fredsligor, som icke hafvs annan fullmakt än sin välmening och ingen annan makt än sina menniskovänliga öusk-l ningar, det lärer icke gå för sig. Den starkares våld låter ej afväpna sig af den svaares rätt. Der frågan är om folken såsom ollektiva personligheter och deras tvister sinsemellan, der gäller ännu och troligen mycI ket länge kanonen mer än rättsskälen. Den l mäktige respekterar blott makten och den mäktigare ryggar ej för annat, än förenad makt. Den drömmen om en domstol, hvars kallelse folk och stater skulle utan gensäelse lyda och hvars utslag de skulle utan jäf eller vad underkasta sig, den är en vacker dröm; gifve Gud, att den en gång kunde bli realiserad. Men innan sådant en gång kan ske her menskligheten många stora utvecklingsskeden att genomgå. Under senaste tider har det dock sett ut, som hvilade en förlamning öfver de åskådande makterna eller som vore de slagna med blindhet för den fara, som tyckes hota dem hvar efter annan. På frågan om anledmningarne till kriget inlåta sig de, som icke vilja taga skäl eller som se saken ur ensidigt tysk synpunkt, aldrig annorlunda, än att de oförtröttadt upprepa, att det var Napoleon, som förklarade kriget. Detta har dock aldrig någon förnekat, lika litet som att den garanti Napoleon af konung Wilhelm fordrade var en orimlighet eller att förevändningen för krigsförklaringen var lumpen och sökt. Men måste det medgifvas, att franska folket hade gjort sig solidariskt med Napoleon genom att erkänna honom och att Napoleon hade att sjelf svara för sina handlingar, så får väl icke heller glömmas, att Napoleon hade förklarat Preussen, icke de öfriga tyska makterna, krig, samt att Preussen hade förklarat sig upptaga kriget mot franska kejsaren, mot Napoleoa, icke mot franska folket. Redan de sydtyska makternas deltagande i kriget, om än på grund af hemliga och i smyg slutva fördrag med Preussen, var således ett illuderasde af den begränsning af kriget, som England tog till förevändning för den neutralitet, det utlofvade for egen del och påtvang andra. Genom kapitulationen och tillfångatagandet vid Sedan hade derjemte Nazoleon upphört att vara ansvarig eller tillräknelig såsom fransk kejsare, och sedan Frankrike genom antagandet af republiken hade skilt sin sak från Napoleons; var Preussens angifna krigsorsak än ytterligare undanröjd eller dess föregifna ändamål reed kriget på det allra fallständigaste sätt vunnet. Men nu visade sig, att Preussen hade helt andra syften, än dem det hade föregifrvit, i beräkning på att alltigenom få betrakta Napoleon och Frankrike såsom ett. Efter Sedan blef kriget ett eröfringskrig, ett racekrig, som hotade icke blott jemnvigten i Earop2 och folkens frihet, utan civilisationen, och då borde tiden hafva varit inne för de neutrala makternas ingripande. Den engelske ministern skall säledes förgäfves skylla på Napoleons ansvarsskyldighet för sina egna handlingar, och den engelska drottningens försäkringar i sitt trontal om neutralt sinne och fromma önskvoiogar för en fred, som med trygghet och ära kunde antagas af båda de stridande nationerna, låter som ett hän. Aldrig har någon makt, så länge den egde makt, spelat en så tvetydig och ömklig roll, som England under senaste tiden. Det är ej länge sedan, då hvarje engelsk undersåte, i förlitande på sin regerings vaksamma ömtå. lighet om sin prestige, ansäg sig manad att bland folken uppträda med anspråk på undfallenhet och en viss förrang. Nu ha vi il stället sett huru preussiske befälhafvare bemäktigst sig skepp, tillhöriga det neutrala England, och användt dem till försänkningar i preussiskt intresse och till förfång för det redan till jorden slagna Frankrike, samt haru dervid Eaglands flagga af preussiska soldater trampats under fötterna och nyttjats till skotrasa. Och för denna skymf mot England och dess neutralitet har det fordom så stolta Albion låtit godtgöra sig med litet pengar. Men Bismarck vet och verlden vet, att drottning Victoria icke är någon Elisabeth och den förras England icke heller den senares. Och likasom England låtit för en skymf godtgöra sig med några tusen thaler.