vrunla valv IVIDTBIDY aSUU. Med undantag af de båda blad, som alltsedan utbrottet af det fransk-tyska kriget intagit en afgjordtoppositionel ställning mot allmänna meningen i landet, ha nästan alla de or1 ganer inom pressen. som pläga deltaga i diskussionen om offentliga angelägenheter uttalat sig för den åsigton, att det är hög tid, att denna fråga brivgas till sin lösning och att det icke går an att under den ena eller andra förevändningen undanskjuta densamma. Detta tillika med de många särskilda skrifter, som nu utkommit i ämnet och som ha samma tendens, torde vitna derom, ; att opinionen är i detta hänseende mycket bestämd bland alla dem, som något närmare tänkt öfver dessa ämnen. De många folkmötena rörande denna sak visa, att medvetandet om dess vigt och om den tvingande nödvändigheten att få den afgjord trängt ned äfven till de djupare samhällslagren, hvarom för öfrigt den frivilliga folkbeväpningsrörelsen under det årtiondet burit ett vältaligt vitnesörd. Något af det mest betecknande är emellertid den. oerhörda bitterhet och hätskhet, hvarmed de få organer, hvilkas: ståndpunkt i denna sak vi åtminstone tillsvidare icke kunna betrakta annat än såsom nihilistisk, fara fram emot dem, hvilka sträfva för åvägabringandet af något positivt resultat. När man är så ytterligt häftig, när man mot dem, som föra ordet för att någonting verkligen bör öras, endast kastar tillmälen och sårande insinuationer, så vitnar detta otvifvelaktigt derom, att man känner sig stå i en mycket svag minoritet och att man måste bemantla sin ytterliga svaghet i debatten genom kraftnttryck, som kunna imponera något på det slags politiserande medborgare, som bry. sig föga om sak, men deremot äro mycket svaga för ljud, isynnerhet de skärande och disharmoniska. Särdeles betecknande i detta hänseende är det sätt, hvarpå Göteborgs Handelsoch Sjöfartstidning och Dagens Nyheter angripit oss för den artikel, hvari vi sökte visa, att den nu från vissa håll uppkastade frägan om regeringens rätt att förklara krig icke för ögonblicket hade den ringaste praktiska betydelse och icke af någon nihilist vid de blifvande förhandlingarne på riksdagen borde kunna begagnas såsom förevändning för att få försvarsfrågan undanskjuten. Oss bekymra dessa uttall föga; mycket litet med afseende på den fosterländska sak, som i detta ögonblick framförallt annat ligger oss om hjertat, och alls intet för vår egen del. Den, som under ett par tiotal af år temligen träget arbetat i folkfrihetens tjenst och bekämpat allenastyrandet; i detalj och i alla riktningar, kan med fullkomlig likgiltighet se sigbeskylld för absolutistiska ter.denser, isynnerhet när dessa beskyllninfer grunda sig på citater ur det betänkande, vari 1809 års konstitutionsutskott, med den nyss genomgångna envåldstidens elände för ögonen och med Lfligt minne tillika af frihetstidens, förnedring och vådor, sökte visa nödvändigheten att betrygga sig mot bådadera. Likaså kan han med det fullkomligaste lugn se sig framställd såsom lofprisare af envåldsmakten, derföre, att han känner lädje vid tanken derpå, att vårt land för 100 år sedan räddades från att undergå Polens öde, som då låg oss så nära och var af våra fiender så väl förberedt och aftaladt, att frälsningen nästan syntes vara otänkbar. Men när en tidning af Dagens Nyheters qvalivet och hållning tager sig för att titulera Aftonbladet för hoftidniog, så är detta så öfvermåttan komiskt, att väl näppeligen någon, som ser ett dylikt kostligt prof på den morska smådugtigheten, kan hålla sig från att småle. För vår. del ha vialdrig velat ge offentlighet åt något af de epiteter, hvarmed vi verkligen: hört nämnde blads karakter och dess tendenser i nåtionelt hänseende betecknas. Vi tro fullt och fast, att Dag. Nyh. på sitt sätt menar väl och tror sig uppträda på ett mycket patriotiskt sätt; men hela dess uppfattning företer en grundolikhet emot vår. Vi hylla nemligen icke den flacka kosmopolitism, för hvilken nationaliteten är ett nonsens; vi kunna aldrig känna oss stå i närmare samband med den ena eller andra politiska fraktionen i främmande länder, än med vårt eget folk; nationens lif och sjelfständighet är i våra ögon det första och vigtigaste samt grundvilkoret för all politisk och social utveckling. Vi ha heller aldrig trott att det i verkligt konstitutionella länder hör med till sjelfetändigheten och frisintheten att a priori betrakta landets regering såsom en gifven fiende. Alla dess konstitutionella åtgärder, alla dess uraktlåtanden, alla dess förslag böra utan tvifvel vara kritik underkastade, men vi tro icke, att det är rätt att betrakta den nästan såsom en fiendtlig makt, från hvilken man alltid kan vänta det värsta och hvilken det alltid är en förtjenst att söka göra allt afbräck; En dylik tendens har ingen motsvarighet hos de liberala fraktionerna i andra konstitutionella länder. Särskildt är det en märklig inkonseqvens hos Dagens Nyheter, att så gerna tro det bästa möjliga om hr v. Bismarck och den preussiska regeringen, att gerna antaga, att sedan de väl lemlästat och i grund utsugit Frankrike, de skola slå sig i ro och arbeta pål Tysklands frihet och inre förkofran samt aldrig mera tänka på några eröfringar; menl att deremot i afseende på vårt lands af folkrepresentationen så mångfaldigt beroende och konstitutionelt kontrollerade regering antaga det allravärsta, förutsätta att den icke gjort sig reda för den närvarande situationens kraf och att den endast tänker på anfallsorganisationer och förberedelser till öfverdådiga anfallskrig. Ehuru den förutnämnda frågan om rätten att förklara krig, åtminstone i den form, hvari den nu framkommit, saknar all betydelse, vilja vi dock i förbigående bemöta ett par anmärkningar i sak, som blitvit gjordal mot hvad vi i detta ämne yttrat. Man har erinrat derom, att det dock finnes en stat, der rätten att förklara krig ligger hos representationen, icke hos regeringen. Det har sin fulla riktighet, att nordamerikanska konstitutionen (1,8, 10) förbehåller kongressen rätten att utfärda krigsförklaring, ehuru den med en viss inkonseqvens lemnari presidenten rättigheten att sluta fred. Den gtora nordamerikanska republiken befinner si gl nm aArvtT d NÅ MÅ AMAndArmMlie ställning att