till 7,400,000 eller 8,400,000 . En viss proskriptionsdag skulle i detta afseende bestämrmas i lagen och en komite vid hvarje regemente skulle få i uppdrag att återköpa fullmakter af officerare, 80m ville sälja dem, ställa sig på balf sold o. 8. v. Ministern redogjorde närmare för dessa kommissioners verksamhet och nämnde, att det antal officerare, som hvarje år finge afgå ur tjensten, skulle inskränkas till medeltalet under de fem senaste åren. De första nya officersbeställninogarne skulle lemnas utan köp, men efter föratgången examen till sabalterhofficeräre vid milisregementena efter två års gödkänd tjenstgöring och såsom förut till officerare utan fullmakt. Officersbefordringarne skulle — öfverlåtas åt högsta befälhafvaren med ledning af noggranna lagföreskrifter; och noder det att befordringarne i de lägre grad rna skulle ske inom regementet, skulle de högre från kaptenstill öfverstelöjtnantsgraden ske inom hela armen. Häretter redogjorde Cardwell för sitt förslag till reorganisation af reservstyrkan, hvilken skulle ställas under kronans 1 stället för lordlöjt narctens direkta ledning. hvarje distrikt skulle en stabsöfverste v ra anställd hos generalen för hvarje 15,000 eller 20,000 man af reserven; han skulle föra befälet öfver dem och vara ansvarig för dem. Befordringuliera armen, och tätare tillfällen skulle beredas till brigadöfningar för milisen och de trivillige tillsammans med den reguliera armån samt till öfningsläger för de frivillige, der desse skulle lyda under krigslagarne; strängare kompetensprof skull fordras af officerarne samt flitigare och regelbundnare tjenstgöring af soldaterna. Krigsministern omnämnde äfven en mängd andra tillämnade mindre reformer. Hela antalet trupper, reguliera, milis och reserv, oppgals för det löpande året vara 470,7T17 man. Krigsministerns tal, som upptog två timmars tid, helsades med lifligt bifall. Det österrikiska riksrådet sammanträdde äter i dag åtta dagar sedan. I representanthuset, der alla det nya kabinettets medlemmar voro tillstädes, presenterade nisterptnsidenten grefve Hohenwart sig och sina leger för huset med ett tal, deri han först och främst försäkräde att de allesammans vore lifvade af de mest författnivgstrogne tänkesätt. Huset kunde vara törvissadt att de ej skulle lemna författningens raka väg under sina bemödarden att vå det mål de de föresatt sig: återställandst af den ivre freden och det sllmänna väletåndet i landet. Endast på denna väg villa de söka genomföra en större sutonomi i förvaltoingen inom monarkiens särskilda delar. Viskola,, sada ban, upprätthålla lagarnes suktoritet och bemöda oss att utbilda och lifva de liberala institutionerna i framåtskridandets anda. Regeringen skall egna de på det kyrkliga området ännu sväfvande frågorna den reest omsorgsfulla uppmärksamhet och bemöda sig att gifva dem en allsidig, rättvis lösning. Han hoppades att riksrädet skulle skänka regeringen sin medverkan och vore så mycket mera förvissad härom som ban vore öfvertygad att hela befolkningen skulle undersiödja en regering som, låvgt skild från hvarje ensidig partiståndpunkt, gör en verklig österrikisk politik till sitt prögram. Som vi i går nämnde, har majoriteten i båda kamrarna redan gifvit ministeren Hohenwart ett slags misstroendevotum, i det de afslagit bevilloipgens förlängande på två månader, såsom regeringen begärt, och endast medgifvit en månads prolongation af densamma. Fiertalet af Wientidningarna och korrespondenserna derifrån till andra tyska tidningar fortsätta sina anfall på det nya kabinettet, som de tillägga reaktionära planer. Anledningar saknas dock ej att tro, att det ej endast är dessa befarade planer, utan måhända i ännu högre grad de medgifvanden som den nya ministören anses benägen att göra czecherna och de andra icke-tyska mnationaliteterna i Österrike, som till en sådan grad retat det tyska partiet såväl i kamrarna som inom pressen. Detta framhålles af en Wienkorrespondent till Zukunft. I det nya kabinettet, skrifver han, äro två tyskar på 8 millioner tyskar och två czecher på 18 millioner slaver. Tillräcklig anledning att kaila de två czecherna för en monstrositet och göra de två tyskarna till föremål för de svartaste beskyllningar. All kritik i hela Wienpressen, med undantag af två tidningar, är sedan fjorton dagar riktad mot tschek och ek, och emedan techek och ek sitta i-kabinettet, derför är Schäffle en röd komraunist och Hohenwart en röd ultramontan. Hohenwart står lika låvgt från ultramontanismen som Mähler står nära henne, och Schäffle har, under gitt redliga sträfvande att bringa arbetarfrågan ett steg närmare sin lösning, alls ingen lust att begagna hr von Schweitzer och hans garde till politisk kanonmat. Professor Habietinek är jurist och en skicklig jurist, så att till och med den tyskaste af tyskarna, professor Herbst sjelf, ärat honom som en auktoritet. Jirecek är en skicklig österrikisk embetsman som är staten uppriktigt tillgifven och skall rikta alla sina bemödanden på konsoliderande, icke af Wenzelskronan, utan at den österrikiska staten. Mera glänsands namn hade måhända för ett eller annat departement stått till kejsarens förfogande; men aldrig herrskade en sådan homogenitet i något kabinett gom i detta.n Med anledning af dessa korrespondentens ord, yttrar den nämnda frisionade Berlintidningen sjolt: Tyskarnas värste fiende är alltid tysken. Om ingen annan drar honom vid I näsan, gör han det sjelf. Knapt känner han ol-gar skulle ske på samma sätt som i den reI