ledes för den uraktlåtna betalningens skull åtskilliga notabler till fångar. I Bienfortel: utskrefvos 18,000 francs, i Chapelle sur Ivon 16,009 och i Gace 100,900. Ötverallt, der : betalning icke skedde, bortsläpades mairerne såsom gisslam Då hittills utpressandet af krigsgärder icke blifvit förnekadt, torde åtminstone den frågan vara tillåten, hvart de skola gå, och om de summor, man på detta sätt fått tillhopa, skola afräknas vid upptagandet af den krigskostnadsersättning, som vid fredsslutet skall påläggas staten Frankrike. Såsom den enda officiella stödjepunkten vid bedömandet af denna fråga måste man anse den bestämmelse i Parisvapenstilleståndskonventionen, i hvilken med ögonskenlig sorgfällighet den summa, hvilken skuile betalas! af staden Paris, beteckpades såsom en municipal kontribution, tydligen för att noga skilja den från den krigskostnadsersättning som skall utskrifvas. Detta sorgfälliga åtskiljande hänvisar bestämdt derpå, att man icke har i sinnet att medgifvs någon kompensation af dessa stadskontributioner med den allmänna krigskostnadsersättningen. Under denna synpunkt visar sig systemet af municipala krigsgärder uppenbart ännu värre än förr. Man skulle således utsuga kommunerna såsom sådana för att slotligen ännn en gång belägga gamma objekter med en utan tvifvel mycket hög krigsgärd — ett förfaringssätt, som säkerligen på det allra skarpaste skall fördömas af den allmänna meninen. 8 Tisdagen den 14i denna månad utbetalades den staden Paris pålagda krigskontributionen af200 millioner francs 1 Versailles till preus siska krigskassan. Det hade uppstått någon oenighet mellan de preussiska och de parisiska kommissarierna angående betalningssättet, i det staden Paris förklarade, att han icke kunde betala mer än 25 millioner i silfver och guld, resten i papper. Grefve Bismarck protesterade deremot och lät genom telegraf kalla huset Rotschilds bankir i Berlin, Bleichenröder, till Versailles, der man slutligen blef ense om följande arrangement. Paris, d. v. 8. huset Rotschild, betalar 25 millioner i guld, 50 millioner i silfver och 125 millioner tillsvidare i sedlar. Derjemte förpligtar sig Paris, att på bestämda terminer iniösa dessa penningar med silfver, för såvida det icke är preussiska sedlar. De 200 millionerna francs afrundades till 63 millioner preussiska thaler. Af denna summa skall Nordtyska förbundet ha 40 millioner och de 4 sydtyska staterna 13 miliioner. Utbetalningen skedde i den preussiske generalintendenten Stoschs bostad i Versailles, 25 franska kommissionärer voro sysselsatta med räknandet och aflemnandet från kl. 11 f. m. till kl. 5 e m. De franska bankembetsmännen skola ha förklarat, att för ögonblicket endast funnos 90C0,000 francs i reda penningar qvar i franska banken. Det måste emellertid ihågkommas, att bankens hufvudtillgångar redan före belägringens början blifvit deponerade hosj filialerna i Sydfrankrike. Vid utbetalandet af de 200 willionerna i Versailles inträffade det, såsom en tysk korrespondent berättar, att fransmännen lade en falsk preussisk 25-thalersedel på bordet. De tyske finansembetsmännen upptäckte straxt den falska sedeln och anmärkte, att han var ogiltig vid de kungliga kassornva. Huset Rotschild protesterade deremst och hotade till och med att afbryta utbetalniogen. Man hänsköt striden till Bismarcks afgörande, hvilken med ett leende yttrade till den preussiske krigskassaförvaltaren: Mottag ni sedeln; jag skall inlösa honom ur min egen plånbok och gömma honom som ett curiosum. Sedan kriget mellan de två europeiska stormakterna lyckligt är slutadt, har jag icke last att börja ett nytt krig med Europas sjette stormakt, huset Rotschild, för en falsk 25-thalerssedels skull. Englands krigsminister Cardwel!l framlade, som bekant är, den 16 dennes för underhuset sin plan till ny armeorganisation, hvilken går ut på att till ett barmoniskt helt förena alla grenar af Storbritanniens stridskrafter. I sin redogörelse för förslagets hufvudg:under kom ministern först till frågan, om frivillig eller tvungen krigs jenstgöring vore att föredraga, och sedan han granskat skälen å ömse sidor, förklarade han, stt regeringen icke kunde föreslå en så misshaglig förändring som tvungen krigstjenst, så framt ej större nödtvång förefunnes än för närvarande. Instämmande med lord Derby, att det vore billigast att betala för det krigiska arbetet, ville regeringen icke törorda tvungen krigstjenst, men stadganden skuile förekomma i billen, som satte regeriogen i tillfälle att i nödfall uppställa så stort antal soldater hona behöfde. Härefter öfvergick talaren till frågan, huru stridskrafterna skulle åstadkommas. Denna fråga sönderfölle i två delar: skall follmaktsköpet afskaffas för officerarne, och skall landets reservstyrka fortfarande lyda under lordlöjtnanterna i grefskapen? Ministern förklarade det vara omöjligt, att armån, milisen och de frivillige kunde amalgameras, om en del officerare lydde under kronan och berodde af follmaktsköpssystemet, under det att de öfrige lydde under lordiöjtnanterna och icke köpte sina fullmakter. Det var således omöjligt att taga ett eada steg, innan dessa punkter blifvit afgjorda, och efter att ha uppsummerat skälen för och emot köpsystemet, tillkännagaf Cardweli, att regeringen beslatit föreslå dettas afskaffande. Detta beslut medförde nödvändigheten att antaga ett system för afsked och befordran genom val utan afseende på anciennitet samt kräfde en stor summa penringar till okbadanana2ttrinnan 2. I