STGOEHOLM den 27 Febr. Fredspreliminärerna äro nu verkligen wnåertecknade. Det ärej längre ett löst rykte, utan ett officielt telegram från kejsar Wilhelm sjelf som underrättar derom, Det skedde i gär i Versailles. Härmed är visserligen freden ej alldeles gifven, då pationalförsamlingens ratifikation ännu återstår, men om vilkoren ej äro allt för hårda, och framförallt om de ej komma att allt för mycket kännas som en förödmjakelse, kan väl knappast längre betviflas, att denna ratifikation skall gifvas. Hviika dessa vilkor äro, derom finnes alltjemnt iogen säker underrättelse. Den senaste varianten af ryktena härom meddeex ett Brisseltelegram, hvartill vi, i väntan på de bestämda uppgifter som väl nu ej änge skoia uteblifva, tillsvidare hänvisa. (Se ett senare Berlintelegram.) Det kan ännu alltid sättas i fråga buravida nägot intåg i Paris skall komra att era rum. På engelsk sida afstyrkes det från alla båll, ivor, pressen såväl som inom parlamentet; Sch de grunder som anförts, framför allt uten att genom en skymf, liknande det caudinska oket, förbittringen mot Tyskland i fransmännens bjerta skall skärpas, äro visserligen talande nog. Äfven i högqvarteret har tanken på de svårigheter triumftågot skulle möta vuunit insteg. Sålunda skrifver man derifrån till Kölnische Zeitung: Man tyckes i det närmaste ha sjagit ur hågen att göra det omedelbara besättandet af nägra kaserner i Paris och våra truppers högtidliga intåg i hufvudstaden till vilkor för vapenstilleståndets förlängande. Åtminstone ha vissa bemödanden gjorts att göra gällande isynnerhet de ledsamma följder det kan medföra att ockupera en stad, der 5000 personer i veckan dö. Omöjligheten af attskafra kejsaren en passande bostad, då stadens samtliga palatser blifvit förvandlade till tyfuslasaretter, tyckes äfven böra tagas medi beräkningen. Med ett ord, intåget tyckes åter ha blifvit temligen problematiskt., Emellertid ha dock enskilda officerare af cerneringsarmen icke kunnat motstå sin längtan att lära känna Parislifvet och på egen hand hållit sitt intåg. Till följd härat har Moltke utfärdat en dagorder till cerneringshären, i hvilken säges, att flere officerare i Civil drägt bemiligen besökt Paris, utt ett sådant förfaringssätt är otillåtet och stt alla som bryta mot detta förbud skola straffas på det strängaste. Härom har hvarje officerare blifvit underrättad, och hvar och en måste genom sin underskrift intyga att han fått del ar ordern. Men förbudet skall säkerligen icke länge blifva i gällande kraft, raenar Kölnisehe Zsitungs korrespondent, som i Versailles hade uwilifälle att lära känna de tyske offiterarnes äfventyrslystoad. Från sjeliva Paris kommer en berättelsen, hvilken stör aut läsai Correspondance Havas, att kronPpriosen energiskt motsätter sig truppernas intåg. Såsom källa till denna notis uppgifvas weddelanden af personer inom dipiomatiska kåren, hvilka återvändt till Paris. En korrespondent till Standard berättar, att invänarne i Havre försatts 1 bestörtning genom ett rykte, enligt hvilket tyskarne åsyfta att vid utgåendet af den för siilleståndet ureprungligen bestämda tiden ockupera denna stad. Jet påstås till och med, att storhertigen af Mecklenburg öppet förklarat att han, antingen vapenstilleståndet förlänges eller icke, den 20 i denna månad ämnade rycka in i Havre. Berättelsen får ett visst utseende af trovärdighet genom den uppgiften, att storhertigen förlagt sitt högqvarter från Rouen till den rära Bolbec belågna köpiogen Laaguetot och mellan desoa köping och Yvetot koncentrerar 50.000 man med groft belägringsartilleri. På grund 2f dessa rykten har kommendanten i Havre, kapten Mouchez, utfärdat en dågorder, som låter mycket krigisk. Alla permitterade soldater och matroser ha beordrats att inom 24 tinmar infinna sig vid sina respektive kårer och nationalgardena att hälla gig i beredskap för att vid första trumelag intaga sina poster på skansarne. De med gärdagsposten anlända tidningar meddela na in exienso det tal, hvarmed Jules Favre i nationalförsamlingens första offentliga möte den 13 å sina och sina kollegers vägnar högtidligen återlemnade de fullmakter de den 4 September erhållit. Sedaa presidenten uppläst brefvet från Garibaldi, :hvari han afzade sig sin plats i församlingen, begärde Jules Favre ordet. Jag uppfyller en särdeles angenäm pligt — yttrade talaren — då jag nedlägger styrelsen för nationalförsvarets makt i landets representanters bänder. Alltsedan nationalförsvarsregeringen fick sig anförtrodd den börda, som hon åtog sig, har hon icke hyst någon anvan oro, någon annan önskan än att sö den dag komma, då det blefve henne möjligt att befinna sig inför dem, som befullmäktigat oss. Vi stå inför er under de smärtsammaste och grymmaste förhållanden, men ack vare er patriotism och tack vare alias enighet, en enighet, till hvilken vi knapt behöiva vädja (tifligt bitali) och till hvilken olyckan, det sunda förståndet och omsorgen Din föderneslandet mana oss, skall det bli nöjligt att förbinda Frankrikes sär och att återupprätta dess framtid. (Lifligt bifall.) Eder, mina hrr, tillkommer detta stora värf. Hvad oss angår, så äro vi ingenting vidare; vi äro endast de, öfver hvilka I skolen sitta I dos, och vi äro beredde att stå till svars ör alla våra handlingar, öfvertygade att vi vid er pröfning endast skola finna den redarhet, som måste litva alla edra rådslag; I unnen äfven förlita er på, att aldrig någon annan tanke skall leda oss vid de förklarin