fvergifva dem, som icke vilja skiljas från let. Nationalförsamlingen, som har utgått ir den allmänna rösträtten, kan icke sjelf öra sig delaktig i anspråk, som tillintetgöra n hel befolknings rationalitet. Hvad natiovalförsamlingen omöjligen kan finna sig i, can Europa å sin sida ännu mycket mindre. Curopa kan icke göra sig doktigt i dessa uttentat, kan icke läta en nation behandlas ikt en boskapshjord. En fred, som erhålles senom att afträda landområde, skall icke ha någon? varaktighet; den kan på sin höjd betraktas såsom en vapenhvila för någon tid, oå hvilken snart ett nytt krig skall följa. Hvad oss elsassare och lothringar angår, så iro vi beredde att börja kriget på nytt. Och desto högre grad anse vi derföre hvarje fördrag, omröstning eller folkbeslut ogiltigt, hvilket har till följd Elsass och Lothringens afsöndring från Frankrike. Vi påyrka vår rättighet att bli förenade med Frankrike och skola fullgöra vår förpligtelse att värna vår ära och vår värdighet. Sedan denna förklaring blifvit uppläst, besvor Keller sina kolleger att genom sitt votam ställa den moraliska makten mot den råa och proklamera Elsass och Lothringens okränkbara förening med Frankrike. I slutet af sitt tal yttrade han: Vi räcka er handen; förvägren oss icke ert allmänna bifall! Församlingen beslöt med acklamation, att denna sak skulle skyndsamligen handläggas. Rochefort föreslog, att frågan genast skulle remitteras till byråerna. Majoriteten af församlingen tycktes vara böjd för att uppskjuta förhandlingarne till nästa dag. Då tog Thiers till ordet och yttrade, att det nu gällde, om församlingen ville gifva underhandlarne bindande fullmakter eller bevilja dem frihet att underhandla. Han förklarade, att han af innersta hjerta delade Kellers känslor. Det vore under nuvarandej allvarliga förhållanden nödvändigt, att församlingen fattade det enda beslut, som öfverensstämde med hennes värdighet. I hans tanke vore ett uppskof af denna sak olämpligt. Icke i morgon, utan enast borde församlingen diskutera denna fråga och yttra sig derom. Hon finge icke förskansa sig bakom den regering hon skulle tillsätta. Det vore nödvändigt, att hon imedvetande af sin rätt och sitt ansvar sjelf fattade ett beslut; hon måste veta hvad hon sjelf ville. Hvad mig beträffar, tillade Thiers, så är jag, som har helgat hela mitt lif åt mitt fosterland, allt framgent villig att i handling ådagalägga denna min hängifvenhet. Men det är nödvändigt att församlingen afgör denna sak. Låtom oss genast fördela oss på byråerna, och låtom oss straxt uttala vår mening och icke dröja dernied i 24 timmarl!, Presidenten lät nu anställa omröstning öfver Thiers förslag, och församlingen beslöt att byråerna genast skulle sammanträda. Under tiden instäldes församlingens plevum. Thiers yttrade i den byrå, han tillhörde, att nationalförsamlingen varken kunde uttala sig för fred eller för krig. Antagandet af Kellers förslag skulle likväl vara detsamma som ett förnyande af. kriget och förkastande af freden; Paligt hans åsigt vore det lämpligast, att törsamlingen ensamt åt sina underhandlare öfverlotinade underhandlingarne med Tyskland. I församlingens aftonplenum, hvilket begynte kl. 9,5, föreslogs en resolution, som gick ut på, att församlingen med liflig sympati mottog Kellers anförande, men att hon förlitade sig på sina underhandlares patriotism. Detta förslag antogs med stor majoritet. Sedan nu Kellers förslag var afgjordt, företogs till behandling byråns utlåtande angående Dufaures m. fl:s förslag, som hufvud: sakligen innehöll, att då det är nödvändij att genast tillsätta en regering med uppgift att underhandla med fienden och förskaffa lagarne aktning, vore den man, hvilken har befäst Paris, som först hungern nödgade att gifva sig, — den man, som hade nog karp blick att i Juli 1870 sätta sig emot krig oc för hvilken, departementena genom det stora antal val, som fallit på honom, ha uttalat sitt förtroende, sjelfskrifven att utföra detta värf. Låtom oas derföre gifva honom en makt, som skall förstärka den kraft, hvilken ligger i hans fosterlandskärlek ! Detta förslag helsades med lifligt bifall och antogs, trots Louis Blancs motstånd, med ofantligt stor majoritet. I samma nationalförsamlingens plenum anslöto sig representanterna från departementet Meurthe till Kellers förklaring. En representant tillkännagaf, att alla representanterna från Elsåss och Lothringen hade afhållit sig från att rösta öfver Kellers förslag. — Presidenten uppläste ett bref från Thiers, hvari denne pvttalade sin tacksamhet för församlingens förtroende och lofvade att uppbjuda alla sina krafter för att fullgöra sin gift. Han hade den dagen velat infinna 2 i kammaren, men det hade varit honom omöjligt; följande dagen skulle han deremot komma dit tillsammans med ministrarne. Sedan Thiers i nationalförsamlingens möte den 19:e tillkännagifvit, att han mottoge det honom gifna uppdraget, och meddelat listan på de ministrar, hvarmed han ville omgifva sig, uttalade han sig om landets ställning och hvad som närmast borde göras i några ord, som blifvit betecknade som hans regeringsprogram. Frankrike,, sade han der, störtades i krig utan någon verklig orsak och utan att vara tillräckligt förberedt. Landets organisktgor är nu braten, armön sprängd och ordningen rubbad. Kriget, som för ögonblicket är afbrutet, skulle börja på nytt, om ej en regering funnes, som ville påtaga sig ansvaret för förhandlingarne och göra ett slut på det förfärliga krigets olyckor. I ett sådant läge är blott en politik möjlig. Det måste sättas en gräns för Frankrikes lidanden genom freden, som det bör mottaga, om den erbjudes på hederliga vilkor. Det är nödvändigt att återupprätta förvaltningen och låta företaga nya val till de upplösta generaloch municipalråden.Ätven krediten må