STOCKHOLM den 22 Febr. Den stora fosterländska frågan. Om rätten att förklara krig. Biand de medel, hvilka den Stockholmstidning, som gjort till sin uppgift att förbinra hvarjs lösniog af försvarsfrågan, ansett lämpliga till åstadkommande af konfusion, har äfven varit uppställandet af den satsen, att om representationen skulle medgifva införandet af allmän värnepligt, så borde sådant size endast under det vilkor, att konungens räit att förklara krig öfverflyttades på riksdagen. Det är temligen klart, att detta icke kan vara allvarsamt menadt och att wan icke gjort sig några inbillningar om framgången af ett dylikt förslag, som endast kan vara afsedt att anordna ett nytt de obotfärdigas förhinder och att stryka om munnen några mycket godtrogna politici af de beskedliga revolutionstårens, slägte, som föga bry sig om det, som innebär politiska framsteg i verkligheten, emedan det är praktiskt och derföre förefaller dem tråkigt, men com bli öfvermåttan förtjusta öfver allting, som låter dugtigt, vore det än i sig sjelf aldrig så förfluget och opraktiskt. Sjelfva det radikalaste bland alla väraradikala folkblad, hvilket vid sidan af sina många fel dock har den förtjensten att vara svenskt och att icke vara enfaldigt, har yttrat i afseende på det nämnda förslaget: Det låter mera än hvad det innehåller. Gränsen mellan ett anfallsoch ett försvarskrig är så hårtin, att den mången gång svårligen kan Uppdragas, och att fråntaga regeringen rättigheten att i ett afgörande ögonblick taga ett initiativ, då detta kan ske till landets sannskyldiga nytta, innebär stora vanskligheter. Ingen styrelse, vare sig att den är monarkisk eller republikansk, lärer vilja gå in derpå. I vår egen historia ha vi tillräckligt varnande exempel för att binda regeringens händer i vådiiga ögonblick. Hufvudsaken är ait folket har förtroende till sin styrelse. Finnes icke detta förtroende, bör styrelsen afträda. Medel att tvinga den dertill, om den ej sjelfmant vill, fattas aldrig ett vaket och på sin egen välfärd städseuppmärksamt folk. Det kunde i sjelfva verket synas vara alldeles onödigt att spilla ord på ett dylikt hugskott, men då man lyckats förmå en hedervärd riksdagsman i andra kammaren att adoptera det och låta det framträda i form at motion, torde det dock vara ursäktligt, om vi deråt i förbigående egna ett ögonblicks uppmärksamhet. Kriget är ett abnormt tillstånd i statens lif; det pålägger nationens medleramar så stora bördor och uppoffringar och kan medföra så stora vådor, att man i ett verkligt konstitutionelt samhälle icke gerna kan tänka sig detsamma påbegyndt i strid mot folkrepresentationens anda och önskningar. För att få medel till dess förande måste regeringen vända sig till riksdagen. Hos oss kan regeringen visserligen lyfta det s. k. stora kreditivet för börjande af ett krig, på vilkor att riksdagen samtidigt inkalles; en dels är detta kreditivs belopp ganska ringa iförhållande till de stora omkostnader ett krig genast krätver, dels skulle regeringens ledamöter i ett sådant hänseende känna detansvar till lif, ära och gods, som bär verkligen komme att hvila på dem för de ödesdigra åtgärder, som af dem tillstyrktes, så tungt, att de väl aldrig, acnat än då en klar och otvetydig nödvändighet det kräfde, skulle tillstyrka en krigsförklaring, utan stöd af representationen Sjelfva regenten skulle känna, att han, genom att i detta fall försöka handla fulikomligt egenmäktigt, i sjelfva verket pådroge sig ett oerhördt personligt ansvar, i afseende på hvilken sjelfva grundlagens bud ora hans oansvarighet skulle visa sig maktlöst. Men omständigheter kunna inträffa, då er ofördröjlig krigsförklaring är en nödvändighet och dä den mest loyala och konstitutionella regering måste påtaga sig det ansvar, som deraf följer. Förklarandet af krig, liksom hela krigförandet, måste, för vicnande aj skyndsamhet och enhet i hardling, anförtros åt statens öiverhufvud, hvad titel han än må ha. . En regering, som icke egde denna rätt, skulle lätt bli föremål för den dju, aste missaktning och de största kränkningar från främmande makters sida, och den skulle kunna få se en dyrbar tid förspild, som ofelbart hade bort användas till åtgärder för landets skydd. Man kan t. ex. tänka sig, att stora ryska sammandregningar af trupper och transportesepp skedde i Mariehamn på Åland samt uti Baltishport, i ganska tydligt offensivt syfte, och att vår regerings förtrågningar och remonstrationer bemöttes antingen med tystnad, med tomma undanflykter eller med det -hån, som man egaklöst kuvde egna åt en regering, hvars händer man visste vara bundna. Man kan vidare täpka sig, att situationen vore sådan, att vi genom några djerfva angrepp med monitorer, torpedos och minfartyg skulle kunna göra den tillämnade expeditionen det största afbräck eller genom en ögonblickligt afslutad offoch defensiv-allians bli i tillfälle att möta fienden på sjön eller på hans eget område samt sålunda ucder de gynnsammasteomständigheter tillbakavisa och omintetgöra anfallet; men att vår regering kunde ingenting göra derföre att någon krigsförklaring icke kunde utfärdas, utan att riksdagskallelse egt rum och kamrarne hunnit sammanträda för att grundligt diskutera saken, vid hvilken tidpunkt si