aln TEN TREE Den nya franska regeringen är nu konstituerad, sedan Thiers, efter att ha formliger mottagit den honom uppdragna makten, ut. sett sina ministrar. Den styrelse Frankrike nu. gifvit sig har säledes ej den kollegials form som utmärkte natiozalförsvars-regeringen; den erinrar fastmer om Förenta Staternas samt den Spanien nyss hade unde interimstillståndet. Den senare liknar hor äfven deruti, att flera af ministrarna äro betydande politiska personligheter som i verkligheten, om också ej till formen, kunna anses för exekutiv-chefens kolleger. Favre Picard, Simon, Dafaure äro inga blotta fackministrar; de äro allesammans män med stort personligt anseende och betraktade som reresentanter för mäktiga opinioner i landet. Det länder Thiers till heder att han haft nog mycken patriotism och blick för situationen att välja män af första ordningen, äfven med fara att af dem bli något trängd i skuggan, i stället för att följa de små ärelystnadernas vanliga taktik att endast omge sig med i politiskt hänseende obetydliga personligheter. At de öfriga medlemmarna af hans kabinett har krigsministern general Leflö, som bekant, redan förut i nationalförsvars-regeringen innehaft samma portfölj, ehuru man ej hört stort talas om hans verksamhet på denna post, som Trochu i Paris och Gambetta i provinserna till större delen synas ha skött i hans ställe. Marinministern är en af dessa tappra och utmärkta sjömän eom under Paris belägring och fälttågen vid Loire och i norden spelat en så framstående roll, D: nya ministrarne för handeln och de allmänns arbetena Lambrecht och Larcy äro båda kända politiska personligheter från äldre eller senare tider. Den förre, till yrket civil ingeniör, tillhörde från 1863 till 1869 Oppositionen inom lagstiftande Kåren, der han satt vid Thiers sida som representant för Norddepartementet. Genom sitt på en gång fasta och modereta uppträdande tillvann bar sig så stor aktniog inom kammaren, att när vid 1869 års val det lyckades kamariilan att med tillbjelp af den officiella kandidaturer uttränga honom och insätta ett af regeringens kreatur, hans afgång väckte ett allmänt beklagande, som äfven inom kammaren gaf sig ett offentligt uttryck. När Oili. vier i Janvari förlidet år kom i spetsen för styrelsen, sökte han viana honom genom anbudet om prefekturen i hans departement, men Lambrecht afböjde det, Lambrecht är en man ännu i sina kraftfullaste år. Larcy, ministern för de allmänna arbetena, är deremot redan långt in på sextiotalet. Hans politiska bana infaller till största delen under Julimonarkien, der han tillsammans med Berryer gjorde en skarp och ihärdig opposition mot Guizot; ty Larcy är legitimist. Det är förmodligen också emedan Thiers velat att äfven detta parti skul!e vara representeradt 1 regeringen som han åt honom erbjudit den portiölj Dorian förut innehatt. Frågar man efter den allmänna karakteren af den nya ministören, så är den afgjordt konstilntionelt-republikansk. Med undantag af Leflö, som ansetts för radikal, och amiral Pothovan, hvars politiska åsigter äro mindre kända, kunna alla de öfriga, deras personliga bexägenheter må spela mera öfver till det republikanska eller monarkiska hållet, anses för anhängare af det program som, undertecknadt med Dufaures namn, nyss utfärdades af den moderat-republikanska valkomiten i Paris, Till detta program slater sig äfven Thiers sjelf. Det berättas att han i enskilda samtal ej gör någon hemlighet af att han anser republiken för den styrelseform som nu bäst lämpar sig för Frankrike. Hela denra fråga om statsformen vill han emellertid, säger oss ett telegram i dag, ha undanskjaten till dess fred blivit slaten och fienden utrymt landet. På Favres förslag tillsatte nationalförssmlingen i söndagens möte en kommission af femton ledamöter, som skall begifva sig till Paris för att utgöra en förbindelselänk mellan de franska fredsunderhandlarna och nationalförsamlingen. Som follmäktige å Frankrikes vägnar afreste igår Thiers, Favre och Picard från Bordeaux till Paris och Versailles. I lördagens session inträffade en ganska märklig händelse. De deputerade från Elsass och Lothringen, valda under trycket af den tyska ockupationen, afgåfvo då en samfält förklaring, hvari de åjsioa särskilta depertements vägnar protesterade mot en eventuel skilsmessa från Frankrike. Bland dessa deputerade äro Erckmann, den bekante elsassiske författaren, och Valentin, som af naticnal:örsvarsregeringen under Sirasbourgs belägriog utnämndes till maire derstädes. Församlingen beslöt redan i samma möte att protesten skulle fränläggas under fredsunderhandlingarna. Den utgör onekligen ett slags folkomröstning och har som sådan i sig sjelf en stor beiydelse. På fredsvilkoren kommer den dock säkerligen ej att utörva något inflytande. Ty förutseende en sådan opinionsyttring, har Bismarck redan genom sitt officiösa organ i Berlin rent ut förklarat att elsassarna måste blifva tyskar med eller mot sin vilja. Den nya ministören i det cisleithanska sterrika är onekligen en företeelse af mycket wärklig, om också ej just för den unga: politiska och religiösa friheten i kejsarstaten: särdeles lofvande art. Hon utgör också alltiemnt föremål för flitiva kommentarier i Wien