Paris. Af Victor Hugo. Uppläst vid finska konstnärsgillets årsfest d. 6 Febr. 1871.) Paris, det är städernas moder, Paris är det skummande fall, Der tidernas flyktiga floder Uttömma sitt hvirflande svall. An vådeld, än tindrande stjerna, Ån Isis, med slöja betäckt, An spindelens nät, der de spjerna De dårar af menniskors slägt; Det bröst, der nationerna suga Ideernas kraftiga must; Den spegel, der narrarne buga För dagens fåfängliga lust. Paris i sin hvimlande smedja Omsmider med svindlande hast Hvar länk uti vetandets kedja, Som folken i händerna brast. Med svärdet, med tanken, med orden Det formar ideernas makt Och kastar dem vida kring jorden Med slösarens stolta förakt. En syster till Memphis och Roma, För menskor ett Babel det är, För gudar, båd sanna och toma Sitt Pantheon öppet det bär. Du stad, som nu stormarne sopa, Du är det, som länge har väckt Hvar morgon det dufna Europa, Som sömnigt i bädden sig sträckt. Men om det än sofver, än vakar, Så hör det beständigt ditt dån, Som vinden i skogarne brakar, Som hatvet hörs fjerran ifrån. Paris, o Paris kan ej somna! Hvad är väl det öga så skumt, Som ej ser, att verlden skall domna, Den dag, när Paris blifvit stumt!