STOCKHOLM den 20 Febr. ( Sd N Vår utrikes budget och diplomati. t Å Hur svårt det är, att bli af med en gång ; beviljade eller att nedsätta en gång förhöjda , statsutgifter, då de omständigheter och för, hållanden, som föranledde beviljandet eller: förhöjningen, ej längre finnas till, och då lj med orsaken äfven verkan borde upphöra, !, derpå afgifver, bland de mångfaldiga exem-l, plen, tredje hufvudtiteln ett bland de mest eklatanta. För halfannat årtionde sedan utj gjorde anslaget å nämnda hufvudtitel 338,475 rär rmt. Då inträffade vid 1856—1858 årens riksdag den välbekanta stora, allmänna stormlöpningen mot statskassan. Landet hade njutit några goda år, välståndet syntes vara stadt i en både sund och stark tillväxt, hvadan för allsköns anslagshunger ett synnerligen gynnsamt ögonblick befanns hafva inträdt. I K. Mits statsverksproposition af 30 Okt. 1856 och sedermera i dåvarande finanswministerns yttrande vid ständernas gemensamma öfverläggningar, påföljande sommar, om jernvägsfrågan exponerades dessa sedermera så ironiskt berömda blomstermålningar,, på hvilkas breda duk en utgiftsbudget af dåvarande ständer inskrefs, tillj hvilken vårt land ditintills aldrig drömt om maken. Äfven tredje hufvudtiteln fick sin rundliga lott vid. den stora utdelningen, i det att man i det närmaste beviljade den af K. M:t äskade förhöjningen, från ofvan angifna belopp af 338,475 rdr, med 141,525 eller till 480,000 rdr — på hvilken summa riksdagen endast afprutade 800 rdr! Såsom motiv för denna förhöjning anfördes emellertid ej blott det af stegrade lefnadskostnader förorsakade, allmänna behofvet af ökade löner och dylikt, utan ock vigtiga politiska konsiderationer. I dåvarande statsministerns för utrikes ärendena hr Lagerheims memorial, som lades till grund för K. M:ts proposition rörande tredje hufvudtiteln, yttras sålunda följande ord, om hvilka det ej torde vara ur vägen att nu påminna: Efter en nyligen sluten fred egnar Europa sig åt fredens värf, med uppmärksamheten likväl fästad på förvecklingar, som sjelfva denna fred bär i sitt sköte och i hvilkas framtida lösning de båda nordiska rikena kunna blifva kallade att deltaga. Mindre nu än någonsin kunna de förenade rikena isolera sig. De senaste årens händelser hafva låtit demsbland Europas stater återintaga den plats, som med rätta tillkommer dem, men på hvilken de, nästan uteslutande öfverlemnande sig åt vården om sina inre angelägonheter, icke aktat nödigt att göra anspråk under den långvariga fred som föregick 1848 års händelser; och de båda nordiska nationerna måste äfven sjeifva i utlandet visa, att de icke äro likgiltiga för den uppmärksamhet, som deras läge, deras tillgångar, derag historiska minnen och derag intressen framkallat. Så lyder det anmärkningsvärda temat i d. vy. utrikesminis:erns förslag Här anslås, som man lätt finner, en stor politiks, för att icke säga en stormakte-politiks något bullrande inledningsackorder. Den nedstämda finalen känna vi alla allt för väl, för att derom skulle behöfva mer, än genom en antydan i förbigående, erinras. Emellertid påminna vi ej härom, för att förskaffa oss det lättköpta nöjet att framhålla menskliga beräkningars Vansklighet och otillförlitlighet. Tvärtom skola vi gerna erkänna, att det den tiden ännu var förklarligt, ja urvsäktligt att göra sig illusioner — säsom de sedan befucnits vara — om de Förenade; rikenas, uppgift och förmåga att bestämmande ingripa i vår verldsdels för-vecklingar., att återintaga vår forna plats, och dermed följande anspråk. Bakom oss låg då det till sina verkningar allt för mycket öfverskattade Krimkriget, som ansågs hafva beredt utrymme åt ån ny nordisk stormakt; man kunde då, för halftannat årtionde sedan, tillmäta Novembertraktaten en annan betydelse, än detäblotta pappersvärde hvartill den sedermera nedsjunkit; ingen kunde då ens ana något likpande den förändring af maktställningen inom Europa, som efteråt egt rum, väsentligen betecknad af åren 1864, 1866 och 1870. Illusionerna då voro förlåtliga, men de äro det ejjmer. Sådana drömmar kunna nu endast bringa ofärd. Men det var ur dem, som den storartade utvecklingen af vår diplomatiska ståt då utgick. Attde hystes äfven annorstädes, än i vårt utrikes kabinett, kan enhvar inhemta, som behagar genomläsa d. v. statsutskottets utlåtande om tredje hufvudtiteln, hvari man finner ett, om ock något dämpadt återljud af utrikesministerns ofvananförda ord, och bevisas; tör öfrigt deraf, att de af K. M:t begärda medel beviljades. Ställningen är nu en annan. Orsaken till den magnifika diplomatiska kraftutveckling, som då fanns tjenlig, har nu bortfaliit, och dermed borde äfven verkan upphöra, eller en minskning af denna förolyckade ståt ega rum. Såvidt kändt eller rimligen antagligt är, har ej någon förändring inträdt i de, utan tvifvel af vårt folk gillade, dispositioner, K. M:t år 1867 i sitt trontal gaf tillkänna, att nemligen icke deltaga i lösningen af de tvistefrågor som upprört eller hota att uppröra andra delar af Europa,. Det var en alldeles motsatt önskan och afsigt, regeringen förkunnade vid midten af 1850-talet, och det var för detta motsatta syfte hon af rikedagen fick sig en lysande utrikes budget beviljad. Vi ha redan meddelat ett inom andra kammaren väckt förslag om en nedsättning af anslagen å tredje hufvudtiteln med 56,800 rdr. Statsutskottet har med anledning af denna framställning ei funnit någon annan ätgärd nödig, än en hemställan, att K. M:t MORRA ARENENEEDSARREEESEAE FREAK SANTANA RAR EARAAE SARAS