VOFe Deratugad, är rätt och it Outtorper. De nuvarande innehafvarne af jorden ha såsom sådana ingen rätt till ersättning, då indelningskostnaden endast utgör ränta på innehållen köpsskilling. Det skuile således vara rättsinnehafvarne till dem, som vid indelningsverkets införende egde jorden, åt hvilka man vill vindicera rätt till skadestånd. Men hurn vill man uppsöka dessa? Vill man företaga sig att utreda hela Sveriges bondestånds gensalogi under loppet af tvåbondra år, och för hvad ändamål? För att åt hvar af de numera talrika arftagarne till den der orättvisan öfverlemna den ringa qvot af den faststälda ersättningssumman, som kan komma på hvars och ens lott. Icke hjelper dat i detta fall, att en del af dessa arfvingsr befinner nu vara egare till indelt jord. Icke blir ban derföre berättigad att erhålla eftergift afroteringen eller rustningen. Han kan ju blott komma att undfå den del i ersättningssurman, som kan belöpa sig på honom, sedan äfven alla öfriga arfsberättigade grenar erhållit sitt. Icke ens, således, om en jordbrukare sitter än i dag på fäderneärfd teg, som förblifvit i slägten ända från dagarne af indelningsverkets införande, har han rätt att anse sig representera och följaktligen, under ofvaa gjorda antagande, mottaga ersättning för mer än en ringa del af den prsprungliga 8. k. orättvisan; och endast i den händelse, som väl kan tänkas, men hvars verklighet . ligger nästan utom möjlighetens område, att en gård från tiden för indelningsverkets införande gått oupphörligt i arf till enda barnet, således aldrig vid arfskiftet två eller flera. arfvingar förefuonits, kan den närvarande egaren göra anspråk på hela ponerade ersättningen. Men vidare — ty vi ha redan allttör länge uppehållit oss vid detta orkeslösa tal, dertillj: uteslutande förledda af ett yttrande från enl! folkrepresentant under det sist förlidna rika! mötet — faller hela slutföljden om ersätt-i ningens berättigarde, då premissen — orätt: visan — befinnes oriktig. Ilvad nemligen be! träffar den nya börds, som genom slet mili! tära indelningsverket skulle lagts på svenska ! allmogen, så är talet derom fåviskt. Det j: grundar sig påoklara föreställningt och ! okritisk jemförelse mellan närvarande och! forna förhållanden. Det är väl intet tvifvellt j j 1 f : ) Å j att, om roteringen nu icke funnes, men på en gång allmänt påbjödes, de närvarande jordegarne skulle drabbas af en förlust, motsvarande den kapitaliserade indelningskostnaden, Men förhållandet vid indelningsverkets införande var ett annat. Vi behöfva ej tala om rustningen, hvartill för allra största delen användes kronans egna hemman, — hvadan kronens brukare derå samt de, somgedan möjligen skatteköpt desamma, ja innpehafva dem efter fri öfverenskommelse med kronan j! på de vilkor för besittningen, de sjelfva sig! frivilligt åtagit — eiler ock någon gång skaite-Cq hemman, hviika dels genom förmedling, delst genom eftergifter i räntan erhöllo så rikligj ersättning för rustningsbesväret, att rusthål; c 4 I S ä Jen än i dag, åtminstone i öfra Sverige, anses för särdeles lindrigt onererade hemman. Men roteringea, som väl skall vara det egent1:ga onus, för hvilket ingen oreättniog gitvita, hora bar denna tillkommit? Det tords väl vara allmänt kändt, att den har för sitt ursprung att tacka allmogens egen tiliskyndelse. I de landsänder, der de första regementen genom roteringen uppsattes, skedde detta på grand af kungligt medgifvande till admogens framställda: begäran att få på detta sätt, ila stället för efter utskrifning, utgöra det tilllJ upprätthållande af regementenas styrka nö-r diga manskap, och när sedan Carl XI villeld och lyckades införa systemet öfver hela riket, skedde det efter och i följd af underhandlin-e gar och öfverenskommelser med folket i dejk Yv g 2 1 k olika landsändarre. Det kan icke heller uppvisas, att ej allmogen betraktade roteringen som en lättnad. istället för en ny börda. — Mer, torde det sumärkas, om än detta medli ifves, är orättvisan blott flyttad ett steg längre tillbaka i tiden. Det är då ej indeningsverket sjelft, somutgör densamma, utan det system, i hvars ställe det trädde: den allmogen ensamt åliggande skyldighet att underhålla regementena -och tillåtas ett-dekompletterades genom utskrifning. Saken blir härigenom icke bättre. Låtom oss tillse, hvad värde en sådan invändning kan tillerkännas, Så långt tilibaka, som Sverige egt en ordnad styrelse, alltifrån svenska statens uppkomst, säledes från Gustaf Wasas och hans söners tid, har man, i känslan af bebofret af en stående armå, jemte andra sätt för tillgodoseende häraf, äfven låtit de särskilta lands-!p ändarne uppsätta truppkårer. Så nämnasit redan 1563 Daltänickan, Helsinge-, Uplands-h och Nerikes-fänickan, den fioska fänickan 0.) sg. v. Hvad sålunda förat ntöfvats, bekräf-lt tas ordentligen å Linköpings rikedag 1600,r der beslut fattas om en efter provinsernsn ordnad och at dem underhållen ständig krigs-!s makt, och i 1634 års regeringsform faststäl-r 1es slatligen den ordning; som med de olik-t I d 0 1) r 8 a d -— YO mm me Ft må ot PR es heter, hvilka Sveriges territorialförändringsr betingat, kan sägas ligga till grund för det närvarande tillståndet. Det bestämmes häri uttrycken, hvad förat naturligen sjelfmant gjort sig gäl ande, att regementena skulle-uppsättas af de särskita landskapen i förhållande till deras folkmängd. 4tt regementena skulla finnas, var således före indelningsverkets allmänna införande och slutliga gestaltande af-(1 gjordt; genom detta bestämdes, huru de skalle je upprätthållas. Underhållet utgick då, som sedermera, från landskapets allmoge, rekryteringenskedde genom utskrifning, hvilkennumera allmänneligen egde rum efter gårdetalet. Det är ju emellertid just i den omstän-eg digheten, att allmogen ensam ålåg att under-y hålla och rekrytera regementena, som orätt-t färdigheten skulle ligga. Detta är en upp-d fattoiog, som grundar sig på obekantekapr sned dåvarande förhållanden. Den hvilar palt l bu e I d E den oriktiga förutsättniogen, att svenska bonden ensam fick underhålla den svenska krigsmakten — en våldsåtgärd således af de öfriga stånden, begången mot svenska bondeståndet. Förhållandet är emellertid ickeld sådant. Med undantag af presterskapet,!s som enligt en urgammelsvensk uppfattning, hvilken väl ej kan frånkännas be-t rättigande, icke ansågs böra vara under-lg kastad krigstjenstekyldighet, deltogo de öf-1 iiga stånden i fullt mått efter sin andel ill fävlerneslandets försvar. Adein har ätven!f utom den densamma åliggande rusttjensten, för hvilken den uppbar en ingalunda rund1 lig ersäv ning i sin skattefrihet, rikligen bi-jl a för hbataant nädlan ntniftans Ant