derna upprätthålla presterskapets inflytande och adelns makt. Här kallar man den nya ministeren protektionsministeren.. Den nye justitieministern Habietinek skall nemligen för sin upphöjelse ha att tacka den omständigheten att han förut fungerat som hofmästare i grefve Hohenwarts hus; undervisningsministern med det outtaleliga namnet Jirecek, på femtiotalet ett af grefve Leo Thuns kreatur, är åter en svåger till den nye justitieministern. Ministerpresidenten grefve Hohenwart har hittills endast gjort sig känd som ståthållare i Öire Österrike under Beleredi och Giskra. Han var der som en elev af jesuiterna mindre orstyckt. Dock skall han under Giskras minister utvecklat en viss fasthet mot ultramontanerna. Han är född 1824, Habietinek, den nye justitieministern, har, säger N. Freie Presse, hittills endast gjort sig känd som en medelmåttig professor först i Prag och sedan i Wien. Han är icke blott till sin nationalitet, utan äfven till sina åsigter, en czech, men af det moderatarå slaget. Finansministern Scheffle är bekant som nationalekonomisk skriftställare. Han är tillika den ende bland kronans nye rädgifvare som har parlamentariska föregåenden, dock ej från österrikiska riksrådet, utan från wärtembergska landtdagen och tyska tullparlamentet. Han kallades för två Ir sedan från Tibingen till Wien som professor i nationalekonomi och är ännu en jemförelsevis ung man. Jivecek, undervisningsministern, har förut tjenstgjorti kultusministeriet och tillika gjort sig ett namn inom den czechiska litteraturen. Han är, säfa den nämnda Wientidningen, en äkta czech rån topp till tå. Krigsministern, general Scholl, har bittills endast gjort sig känd inom ingenförsväsendet, der han gäller för en stor talang. Om hans organisatoriska och administrativa förmåga sväfvar man deremot i follkomlig okunnighet. Man bör dock erinra sig, att N. Freie Presse och de med henne liktänkande Wientidningarne, såsom organer för det centralistiska och tyska partiet, ej kunna anses för opartiska bedömare af sina motståndare. Hvad de bära i skölden skola väl händelserna sjelfva snart upplysa oss om. I Florens har underrättelsen om det nya österrikiska kabinettets sammansättning väckt en obehaglig öfverraskning, Utrikesministern har, skrifves det derifrån den 14:e, befalt det italienska sändebudet i Wien att så skyndsamt som möjligt begifva sig på sin ost, , då den italienska regeringen är orolig ör Österrikes politik gent emot Rom. Påfven skall nu omsider samtyckt till att de italienska presterna få aflägga ed på grundlagen. Ministören har, trots en stark opposition, lyckats genomdrifva den så kallade garanti-lagen, som tillförsäkrar påfven vissa privilegier. Deremot har parlamentet befannits omedgörligt i afseende på Vatikanska biblioteket och målningsgallerierna, som regeringen velat bibehålla åt påfven, men kamrarna förklarat för nationens egendom. I denna nödens tid, då Frankrike ser sig öfvergifvet af dem, hvilka ha det att tacka för så mycket och som det derföre var berättigadt att anse för sina vänner, har det mottagit ett vackert bevis på trohet från en f. d. fiende, med hvilken det längesedan är försonadt. Abd-el-Kader har till regeringsdelegationen i Bordeaux sändt följande skrifvelse, som i talrika fotograferade exemplar blifvit utdelad i Algiers tre departementer. Ära vare den ende Guden! Till medlemmarne af Frankrikes regering i Bordeaux, hvilken Gud hjelpe och förläne segern. Jag har försport, att bedragare begagna sig af vårt namn och sigill för att bringa östra Bahara i uppror och upphetsa de missnöjda till att gripa till vapen mot Frankrike, under det en stor mängd af våra bröder — Gud skydde dem! — står i edra leder för att kasta den framträngande fienden tillbaka, och under det I arbeten på att göra de arabiska stammarne lika fria som fransmännen sjelfva. Vi låta eder härigenom veta, att dessa vanvettiga försök strida mot rättvisan, mot Gud och mot min vilja. Vi bedja den Allsmäktige att straffaj dessa förrädare och slå Frankrikes fiender. Den 20 Shaval år 1287. Den uppriktige Abd-el-Kader.