lärer icke heller kunna bestridas att de ätminstone i ett hänseende äro lika vanlottade nu som då, nemligen med hänsyn till den vård och skötsel, som kommer dem till del, då de vistas på åkarestationen. Se här en liten profbit derå: Klockan omkring åtta på morgonen kommer hästen in på stationen, Vanligen efter att ha tillbragt en del af natten i ett ofta nog kallt och dragigt stall, der ej sällan både utfodring och skötsel lemna mycket öfrigt att önska. I de flesta fall får han nu vintertiden stå still på stationen och frysa en eller annan timma i den bistraste kyla, utsatt för oväder och blåst, tilldess han, darrande af köld, genom körsvennens piska påminnes om sin sorgliga verksamhet. Bearbetad af piskan och uppvärmd af den ansträngning som springandet medfört kommer han ånyo in på stationen för att på nytt stelna af köld, då han ej, i likhet med körsvennen, kan genom frivillig rörelse eller sprit uppvärma sig. Nej, stilla och orörlig skall han stå på sin plats och nöja sig med litet hafre, hö och iskallt vatten. På detta sätt fortsättes det dagen, för att icke säga dygnet, igenom. — Sannerligen fordras det icke mer än hästkreatur för att i längden uthärda ett sådant lif, och likväl har insändaren icke härvid fästat afseende vid den ofta lika råa som obarmhertiga behandling från körsvennens sida, för hvilken åkarehästen är offer. Man kan med skäl ifrågasätta om ett dylikt behandlingssätt af, detta ädla husdjur är menniskan värdigt. Ar det icke snarare ett verkligt djurplågeri? Frågar man nu hvilka åtgärder böra vidtagas för att stätja detta af lagen tolererade djarplågeri, så kan ej förnekas att åtskilliga icke obetydliga svårigheter härmed äro förknippade, men med god vilja, isynnerhet om denna ledes af kärlek för hästen, kan dock alltid något göras till skydd för dessa stackars åkarehästar. Då hufvudstaden, tyvärr, saknar hvad man i flera större städer i utlandet eger 2), nemligen ett sällskap, som har till ändamål att bevaka husdjurens intressen, och hvarest således vore rätta forum för denna frågas diskuterande, har insändaren till behjertande af dem som vederbör velat hemställa huruvida icke åtminstone vid de större åkarestationerna, såsom å Ladugårdslands-, Norrmalms-, Brunkebergsoch Carl XII:s torg, Skeppsbron m. fl. ställen, haltöppna stall, skjul, paviljonger eller hvad man vill kalla dem kunde Jppföres, der djaren vore skyddade för köld, blåst, solhetta och oväder. — Man torde möjligen invända att dessa stallar komme att bli vanprydande och uppförandet af dem förenadt med ej obetydlig kostnad. Insändaren tillåter sig att häremot anmärka, att hvad utseendet af dem angår, beror det ju väsentligen på i hvad stil de konstrueras, ty byggas de lätt och prydligt, om än enkelt, bör skönhetssinnet då icke såras mera derat än rättskänslan nu vid åsynen af en hop af köld darrande hästar, och icke heller böra dessa byggnader komma att taga sig ruskigare ut än den mängd af sörplådor, som pu belamra åkarestationerna. Dessutom torde ett sådant arrangemang äfven ur den allmänna hygienens syopunkt böra beaktas, ty det blefve då lätt att medelst anbringande af ett större, djupt liggande zafloppsrör uppsamla och från platsen afl2da den flytande spilloingen från hästarne, hvilken nu deremot kring flyter å stationen och isynnerhet under varm: sommardagar bidrager att förpesta luften ) trakten deromkring, för att icke tala om der stora olägenhet, som, enligt derå gjorda analyser, visat sig uppstå genom dricksvattoet: förorenande å sådana åkarestationer, invid hvilka brunnar äro belägna, såsom t. ex. vid Brunkebergstorg. Beträffande åter kostnaden för dessa stallars uppförande är insändaren böjd att antaga. det hvarje åkare, med fästadt afseende vid de stora ekonomiska fördelar som ett slikt arrangemang för dem ovilkorligen medför. derigenom att deras hästar kunna hållas vid helsa och bli vida flera år användbara, geroc skulle vilja erlägga en viss, billig afgi:t fö hvarje spiltplats, helst dessutom äfven körsvennen vid inträffande svårare oväder kande söka skydd i stallet och icke, såsom nu ofts till olägenhet för såväl allmänheten, husbon: den och sig sjelf, mången gång nödgas tags sin tillflykt till närmaste krog. Att ett sådant åtagande från åkarens sida icke saknar skäl för sig torde bland annat framgå deraf. att sedan rusthållarne vid Lifregementets dragonkår kommit underfund med de stora fördelar som tillskyndats deras hästar, hvilka pumera under mötestiden på Ladugårdsgärdet få vistas i för sådant ändamål, på rusthållarnes bekostnad uppbyggda stallar, en allmän belåtenhet öfver de fördelaktiga verkningarne häraf såväl af regementets befä som isynnerhet af rusthållarne blifvit uttalad. Slutligen beder insändaren få varna för att i händelse uppbyggande af de ifrågavarande stallarne skulle Iolnma till stånd, k. veterinäriostitotets s. k. swåstallar dervid icke må tjeva till mönster, ty, i likhet med flertalet af detta institats byggnader, befionas dessa i ett så eländigt skick, att djur, som der insättas, löpa rara att frysa ihjäl3). Stockbolm och k. veterinärinstitutet den 14 Febraari 1871. Ernst Morell. 2) Ja, till och med i några af Sveriges småstäder finnas sådana föreningar. 3) Se årsberättelse från k. veterinärinstitutet i Stockholm år 1866.