ion på att blifva ensam salig, samt dessutom städse haft ett horn i sidan till jadarne, sannolikt icke för annat än hvad de sistnämndas förfäder företogo sig för omkring adertonhundrafyrtio år sedan, hvilket onekligen var ganska intolerant af dem, men som deras efterkommande i femtionde led väl icke rå för — sjelfva tant Beata sade till mig sistlidet år: Nog tycker jag väl, att en jade skul:e kunna få undervisa i fysik, om man också ännu skulle finna det riskabelt att låta honom blifva lärare i österländska språk. Det sade tant Beata i Februari 1870, och hon inlät sig gerna på diskussion om religionsfrihet. Hon var sannerligen icke den enda här i staden. V.sserligen fanns det en och annan, som satte Sevalla framför judarnes emancipation, det vet jag nog och jag vill icke fördölja det, men det tror jag kom sig mera af ölfvertygelsen om att nämnda emancipation omöjligt kunde längre uppskjutas, hvaremot hon väl icke var så säker på Sevalla-frågan, något som också snart visade sig vara fullkomligt riktigt bedömdt. Vi kasta ofta ut pengar på bara strunt, det erkänner jag också, och det är onekligen damt af oss, men kommer någon och klagar sin nöd, så blir han aldrig ohulpen, och det måste väl vara en af våra goda sidor. År det skryt att tala om det? Nej, vi tyckas behöfva erinra oss sjelfva om att vi icke äro så objelpligt lättsinniga. Men en sädan der välgörenhet kan också vara endast lättsinne, kommer invändningen. Möjligtvis, svarar jag, då det är fråga om att skänka ofantliga summor till landsorter, som aldrig taga reson och aldrig låta skadan göra sig en enda smula visare. Men hvem tänker sä noga derpå, då det gäller att rycka medmenniskor från hungersdöden? Det är kallt här i vinter, alldeles ohyggligt kallt, och det finnes så många små barn och gamla qvinnor, som icke kunna arbeta och som skulle frysa ihjäl, om det icke fanns litet barmhertighet i bröstet på oss Stockholmare. Kanske det vore ur högre statsekonomisk synpunkt rättast att icke skänka dem en enda liten vedpinne. Det är möjligt, jag bestrider det icke, men det vet jag att det gläder oss lättsinniga hufvadstadsbor, när vi sitta i våra egna varma rum och veta att man har en brasa litet hvarstädes i kojorna på malmarne och i vindsrummen i gränderna. Det kommer sig kanske af bara pur egennytta för att vår egen njutning icke skall förderfvas, men emellertid hafva vi räddat några hundra små ungar, som kanske en gång kunona blifva stort folk och göra fäderneslandet nytta. Det behöfdes icke mer än ex knapphändig uppmaning i en tidning, och inom ett par dagar voro här samlade åtskilliga tusen riksdaler till ved åt dem, som under de höga vedprisen icke sjelfva kunde köpa nägon. Våra vänner i främmande land glömmas ej heller. I de af tyskarne härjade franska orterna har kanske en skärf härifrån återväckt någon stackare till lifvet och hoppet på bättre dagar, och mången sårad krigare bar funnit lindring i sina plågor genom de gåfvor, som kommit från vårt lättsinniga samhälle. Det der är bara fariseism, hörde jag någon säga. Månne det? Hvarför icke någon enda gång tala om en god sida, då man så ofta framhåller de mindre goda sidorna eller åtminstone skämtar med egna svagheter? Man behöfver icke alldeles öfvergifva det skämtet, ty äfven det kan hafva sitt berättigande och sina goda följder, men låtom oss blott icke, jag upprepar det, drifva med oss sjelfva så att verlden utanför tror det vara fullt allvar. Våra sympatier för en nation, som icke blott af artighet eller gammal vana, kallas ädel, hafva vi tydligt lagt i dagen under de senare månaderna. Det har i allvarliga tidningsartiklar och broschyrer, hvilkas framställoingar ingen kuanat vederlägga, blifvit tillräckligt ådagalagdt hvarför vi hysa dessa sympati-r. Sveriges hufvudstad är ej ensam om dem — de delas af hela svenska nationen — men denna bufvudstad torde dock i detta fall, såsom i många andra, hafva gått i spetsen. Det visar hvad som kan sysselsätta våra tankar. Det visar att tidens stora händelser taga vår uppmärksamhet främst i anspråk. Det visar att vårt så mycket omtalade lättsione icke förqväft våra bättre känslor. Tyskland skulle vi vilja akta, om också icke älska, men den som hånar rättvisa och mensklighet kunna vi ej akta. Så har opinionen visat sig hos 033. Nu hafva vi ej tanke för annat än botryggandet af Sveriges färmåga att kanna försvara sig, att värna vår frihet och åt efterkommande bevara vår nationalitet okränkt. Derpå tänker nu gammal och ung, fattig och rik, man och qvinna, ty det gäller oss alla lika mycket. Vi nafva så många utvägar för våra ganska knappa styfrar. Det kostar att vara en i0enniska med hjerta för lidandet och att på samma gång vara en lefnadsglad menniska, men då det gäller att lemna mede till betryggandet af hvad som mäste vara ett grundvilkor för allting annat, vårt nationella obe sende, då måste utvägar göras. Då klagar ingen fosterlandsvän öfver dryga utgifters. — Man är då villig till äfven de största uppoffringat. . Så tänka vi här I Stockholm. Skulle vår vän Jöns Månsson tänka blott få sin egen fördel? Det kunns vi aldrig troDen som påstår något dylikt, förtalar honom otvifvel