oHda annu DUtvuUdtelatv I PeraLtelserda en Frankrike. Vi förbigå dem här såsom tillräckligt kända, för att dröja något vid skildringarne af det intryck första underrättelsen om kapitulationen framkallade i Paris. För att förbereda sinnena på hvad komma skulle, innehöll Journal. Officiel för den 27 en artikel, hvari hon öppet erkände att ställningen vore förtviflad. Det fins ej längre den minsta utsigto, yttrade der den officielia tidningen, att Paris kan bli undsatt; två af våra härar ha blifvit tillbakaslagna och den tredje opererar i de östra departementerna. Medan allt hopp sålunda är ute, ha lifsmedlen så starkt förminskats, att det ej är något ögonblick att förlora. Det var derför regeringens pligt att inleda underhandlingar, och det är äfven hvad hon gjort. Tidningen omnämner derpå, att en nationalförsamling kommer att inkallas, att den tyska hären väl skall besätta forterna, men ej rycka ini Paris, 2eå länge stilleståndet varar, att nationalgardet och en division af linien få behålla sina vapen och att Parisarmen ej skall föras utur landet. Detta meddelande gjorde ett utomordentligt starkt intryck i hufvudstaden. Correspondånce Havas skrifver: Paris är djupt bedröfvadt. Det i dag offentliggjorda meddelandet i Journal officiel tillåter ej längre något tvifvel om att vi stå i begrepp att uppgifva våra fästen och afväpna våra reguliera trupper. Dessa hårda vilkor ha gjort ett förkrossande intryck på nationalgardet och befolkningen, och oaktadt bristen få lifsmedel redan medför fruktansvärda lidanden för den obemedlade delen af befolkningen, är det intet tvifvel om att parisarne ännu i detta ögonblick enstämmigt skulle protestera mot de vilkor man påtvungit oss; men vi skulle om några få dagar varit helt och hållet utan bröd, och till och med de modigaste, till och med de somännu i går ej misströstade om segren, måste erkänna att en tvingande nödvändighet här bjuder. Sorgen är sålunda utomordentligt stor, men den ödesdigra olycka, som alltifrån krigets första början förföljt oss, gör att sorgen är kall och tyst, och det är anledning att hoppas, att stämningen ej skall ge sig ett våldsamt utbrott, såsom man först hade skäl att befara, Hittills har allt inskränkt sig till att man på olika ställen der möten bruka hållas diskuterat förhållandena, utan att af denna debatt något tumult uppstått. På Rue Drouot och Boulevarts des Italiens och Montmartre skingrades grupperna snart af den utomordentligt starka köld som alltsedan morgonen varit rådande, och ipgenstädes förmärktes tecken till någon upprorisk rörelse. Man nöjde sig med att i mer eller mindre stränga uttryck klandra den militära ledningen äfvensom regeringens politiska och administrativa åtgärder, och det är anledning att tro att vi äfven skola slippa ett upplopp. Den 28 på eftermiddagen utfärdade nu prodsonjaka regeringen en proklamation till aris invånare, hvari hon formligt kungjorde den konvention som blifvit ingången och redogjorde för de orsaker som förmått henne att taga detta steg. Denna prokla-l:; mation, som dock först dagen derpå meddelades af tidningarna, var af följande lydelse: Medborgare! Den öfverenskommelse, som gör slut på Paris motstånd, är ännu ej undertecknad, men detta kommer att ske om några timmar: Hufvudpunkterna äro de i gär uppgifna: fienden skall icke beträda en-l: ceinten, nationalgardet behåller sin organisation äfvensom sina vapen, en division af 12,000 man förblir orubbad, de öfriga trupperna stanna i Paris hos oss (afväpnade), officerarne behålla sina värjor. Artiklarne i öfverenskommelsen skola vi offentliggöra så snart undertecknandet försiggått, och samtidigt med dem en noggrann ötversigt öfver tillgången på lifgmedel. Paris kan vara förvissadt, att motståndet har fortfarit till det möjligas yttersta gräns. Våra siffror skola lemna ett ovedersägligt bevis, och vi uppmana en hvar att vederlägga dem, Vi skolal bevisa, att vi ha just nog med bröd qzar för att kunna afvakta provianteringen, och att vi ej kunde fortsätta striden utan att låta 2,000,000 män, qvinnor och barn hemfalla åt en säker död. Belägringen af Paris har varit 4 månader och 12 dagar, bombarderingen en hel månad. Sedan den 15 Januari hade brödransonen blifvit nedsatt till 300, hästköttransonen sedan den 15 December till 30 grammes. Dödligheten hade tredubblats, och midt i all denna olycka fanns det ingen enda modlöshetsdag. Fienden sjelf sjelf erkänner på det högsta den parisiska befolkningens mod och moraliska styrka. Paris har lidit mycket; men republiken skall detta långvariga, ädelt burna lidande komma till gagn. Ur den strid, som i dag slutar, gå vi med fast hållning den till mötes, som skall komma. Trots den nuvarande stundenssmärtor utgå vi derur med full ära, med våra förhoppningar: mer än någonsin förtrösta vi på fäderneslandets öden. Paris den 28 Januari 1871. Regeringen: General Trochu, Jules Favre, Emanuel Arago, Jules Ferry, Garnier Peags, Eugene Pelletan, Ernest Picard, Jules Simon, Leflö, krigsminister, Dorian, minister för allmänna arbetena, Magnin, handelsminister. Den misstämning som konventionen och de derpå följande händelserna voro egnade att framkalla hos parisarne fick en afledare i valen till constituanten och förberedelserna dertill. De båda stora republikanska partierna, de enda som nu finnas i Paris, satte sig genast i rörelse. Komiteer bildades och möten höllos, der kandidaterna diskuterades och program uppsattes. Medan de radikala hade sina valmöten i Salle Valentine, i Folies Bergöres m. fl. ställen, och der som sina kandidater uppstälde Victor Hugo, Garibaldi, Edgar Quinet, Rochefort, Felix Pyat m, fl., bildade de moderata republikanerna å sin sida en komite som under Dufaures presidium skulle föreslå kandidater och uppsätta partiets program. Denna komite beslöt att föreslå elfva medlemmar af Parisregeringen, Rochefort inberäknad; utesluten var endast Trochu, emedan han uttryckligen förklarat sig ej vilja mottaga något val i hufvudstaden, vidare de fem amiraler som försvarat forterna, två generaler i Paris-armån, gju vetenskapsmän, deribland Thiers, två bankirer, tre ingeniörer, två tidningsredatörer, mm MMMM Mm Vb MX MM MM I mm mmm MM mm ——