NIUUKHULM den 15 Febr. Jen stora fosterländska frågan. Kostar det något att vara utan försvar? Från en i Norrland bosatt landtman af llmogeklassen ha vi mottagit ett bref, inneållande ett uttalande såväl emot krig som mot allt försvarsväsen. Detta bref är alltör bristfälligt i språk och osammanhängande tankegång, att vi skulle kunna meddela detamma, ty det skulle derigenom lätt få uteende af, att vi ville öfverlemna den beskediga brefskrifvaren till pris för åtlöjet, hvilet vi för ingen del vilja. Bristfällig insigt modersmålets skrifvande och behandling iniebär ingenting löjligt, fasticera ett sorgligt ritnesbörd derom, att folkundervisningen än—— uu icke hunnit bära önskad frukt. Man finver för öfrigt åtskilliga, som äro betydligt nera hemmastadda både i rättskrifning och satslära, omfatta åsigter som stå i ganska stor harmoni med brefskrifvarens. Vi nöja oss derföre med att angifva skrifvelsens grundtanke och hufvudinnehåll. Brefskrifvaren anser allt krig — således äfven försvarskrig — vara ett bevis på folkets råhet och slafveri, och tror, att något sådant aldrig skulle kunna komma i fråga, om icke folket tvingades dertill af en herrsklysten regering, som derjemte för befrämjande af sina planer inbillar folket att krig måste föras, för att bevara landets ära, sjelfständighet, religion o. 8. v. Det enda, som folket derföre — menar han — bör arbeta på i den s. k. försvarsfrågan är att alldeles upphäfva och afskaffa allt försvarsväsen;redan det som nu finnes deraf är alldeles för betungande och att införa allmän värnepligt skulle vara alldeles däraktigt, ty det kostar så mycket, och de medel, som offras derpå äro follkomiigt bortkastade, emedan de hufvudsakligen gå till lättjefulla löntagare och emedan om den ene eller andre af våra mäktiga rannar skulle öfverfalla oss vi alla fall icke unna försvara oss mot öfvermakten. Om det ock är beklagligt, att det finnes en och annan svensk man, som kan tänka så, är det likväl icke så alldeles oförklarligt, om efter 56 års oafbruten fied medvetandet om de faror, som kunna hota land och folk, hos mänga blifvit försvagadt och om personer fionas, som inlulla sig i den föreställningen, att ett försvarsväsen, som de aldrig sett komma till användning, i sjelfva verket icke gör någon nytta och att vi säkerligen skulle få lefva i fred och ro, om vi afskaffade allt slags försvar och derigenom öppet tillkännagåfve, att vi under inga omständigheter komme att föra krig. De, som kunna kasta blicken något längre än inom den krets som närmast omger dem, de, som kunna uppfatta tidens tilldragelser och efter dem bedöma det steg at utveckling, hvarpå den allmänna kulturen och det internationella rättsförhållandet för närvarande befinna sig, veta mer än väl att detta resonnement är i hög grad kortsynt och att dessa illusioner äro mycket bedrägliga. Det kostar onekligen ganska mycket att ega ett väl ordnadt nationalförsvar, men del kan kosta mycket, oändiigt mycket att vara Jörsvarslös: Om man t. ex. beräknar de utgifter, som en fastighetsegare eller en skeppsredare årligen får vidkännas för premier, i ändamål att ha sin egendom betryggad mot olycksfall, så kan det visserligen synas, som om dessa medel vore alldeles utan frukt och föl improduktivt ändamål bortkastade, i fall ingea olycka inträffar; men det är så blot inför den mest ytliga och lättsinniga betraktelse. Det är i förlitande derpå, att olyckar icke plötsligen kan komma och alldeles förinta hans egendom som assuranstagaren kar med logn göra sina beräkningar och ordne sina förhållanden. Det här jemförelsevis uppställda exemple är i sjelfva verket långt mera tillämpligt är mången vid första påseendet skulle kunn: tro. En mindre stat, som har ett fullständig och väl ordnadt nationalförsvar, har en myc ket god utsigt att få lefva i ro, isynnerhe om den sjelf önskar freden och om den iaf seende på försvarskraften tillika är gynnat genom landets och folkets naturliga art oci beskaffenhet. En stat åter, som icke unde freden vill offra något för att betrygga si mot möjligen kommande faror, utsätter si; just derigenom för att dessa faror skola upp stå. Ingen må inbilla sig att ett land, son roklamerar fullständig värnlöshet, derigenon blir respekteradt eller föremål för välvilj och omhuldande från andra staters sida Ett sådant land blir en viljelös lekboll fö ande makters planer och intriger; de sktas såsom en stackars sjuk mann, vi ars hvilobädd infinna sig en hop objudn: soktorer, som dock i sjelfva verket endas äro maskerade arftagare. Der åtelen är, di församla sig örnarne. . Och när under sådana förhållanden omsi der det afgörande ägonblick komme, då nå gon makt funne det lägligt att annektera oss, tror man väl då, att krisen skulle bl obetydlig och lätt öfverstånden, ifall vi ick hade något ordnadt försvar? Nej, man upp: gör då räkningen utan värden; man tager di icke i betraktande det svenska lynnets art för hvilket ett fåtal af fega krystare sam en och annan i fredens dag sig oförsyn höjande ugglelåt i sanning ej utgöra någr: verkliga exponenter. Då, i farans och nö dens ögonblick, skulle allt såsom med et trollslag vara förändradt; då skulle alla vår frihetsoch hjelteminnen, hela vår nationell sjelfständighetskänsla vakna till starkare li än någonsin; ingen rädd usling skulle våg: höja sin röst för att tala om feg underka stelse — ja, vi våga gå så långt, att vi til