m-me————LLIECEOERFr VX Till Sveriges qvinner. Hela den civiliserade verlden har med spändt och smärtsamt intresse haft sin uppmärksamhet fästad på det blodiga sorgespel; troligen ännu ej utkämpadt,.som under de sistförflutna månaderna pågått mellan tvenne af de nationer, hvilka under en lång följd af år, tagit en så vigtig och framstående del i det allmänna utvecklingsarbetet. — Här är ej tid eller rum att orda om det ytterst smärtsamma i denna företeelse, som skoningslöst drifvit på flykten alla illusioner om det förmildrande och förädlande inflytande, hvilket man kunnat hafva anledning hoppas, att kristendom och civilisation så småningom under sekler bort utöfva på de kristna och mest bildade folkens seder och karakter. Låsom oss, om ock med en djup suck, lemna åsido denna uppfattnin af det heroska skådesvsel, hvartill vi väl blott varit aflägsna, men icke destomindre lifliigt intresserade vitnen, för att betrakta det från en annan synpunkt. Månne en stor olycka, en genomgripande pröfaing, den må nu träffa ena hel nation eller en enskild person, ej äfven till den deraf oberörde, oftast har ett vigtigt uppdrag att utföra, ehuru detta måhända sällan påaktas? Och om så vore den allsmäktige verldsherrskarens djupa mening, skulle .i då äfven vi, lyckliga som vi äro och under en längre tidrymd varit, att få åtojuta en ostörd freds ayrbara välsignelser, i denna förfärliga, förhärjande strid kunna varsna ott dystert memento,, ett allvarligt maningsoch varningsrop, tillämpligt äfven på oss? Skulle, borde ej detta bringa oss att besinna de oväntade vexlingar och omkastningar, som under en jemförelsevis kort tidrymd kunna ega rom, äfven i folkslaga öden, förmå oss att behjerta den obestridliga sanningen, det ingen känner hvad framtiden kan medföra, leda oss till det visa beslutet att under den goda dagen ej låta oss invaggas i veklig sorglöshet, utan i stället med allvar och kraft bereda oss för den onda. motgåpgens och hemsökelsernas dag, som väl ock för osg, förr eller senere, någon gång torde randas? Borde vi ej, för att tala rent nt, redan nu, på samma gång vi af innersta hjerta tacka Gud för fredens välsignelser och ödmjukt bönfalla om deras fortfarande, likväl småningom bereda oss att möta, de många oafvisliga fordringar och behof, som kunna framkallas af dess störande? Att denna sorgliga nödvändighet är uppmärksammad och bebjertad på flera håll, förspörja vi dagligen, ej allenast under enskilda samtal, men på ett än kraftigare sätt vid de öfverläggningar rörande försvarsirå