Erinran för jagtvänner. Till Redaktionen of Aftonbladet! Hvarje vän af vårt lands vildafvel måste med oro motse den stränga vinterns förstörande verkningar hvad beträffar ett det bästa vildbråd vi ega, nemligen rapphönsen. Den djapa och packade snön hindrar dem från att åtkom:za sin vanliga föda, rågbrodden, hvadan de, i fall hjelp ej räckes dem, äro dömda till svältdöden. Detta öde kan dock enom en helt enkel utväg törekommas. Man behötver blott på de grönrågsgärden, hvarest rapphönsen söka sitt tillhåll, låta undanskotta snön å en eller ännu hellre ett par fläckar af minst en qvadratfamns vidd. Skulle det visa sig, att rapphönsen ej snart infiona sig på dessa ställen, bör man på den punkt, der de bålla till, utlägga en eller annan otröskad hbafrekärfve. Det är att hoppas, att många jagtvänner redan vidtagit dessa angelägna anordningar, men det kan hända att somliga ej tänkt derpå, och till dem önska vi framföra denna åminnelse. Afven för allmogen bör denna illa, både af humanitet och klokhet förestafvade omtanke om rapphönsen ej vara främmande. Såsom väl bekant är, har allmogen flerestädes icke obetydlig inkomst af sin jagtmark, derigenom att jagträttigheten utarrenderas; men det är hufvudsakligen utsigten till god rapphönsjagt, som föranleder dessa arrenden. Den hemmansegare, som vårdar sina rapphöns, bevarar sålunda sitt egentliga jagtkapital. I sammanhang med ofvanstående må ännu en omständighet påpekar. Under sin nuvarande npödstölda belägenhet äro rapphönsen lätt åtkomliga för tjutskyttet, hvilket, förhatligt som det är i Åk sjelft, nu är dubbelt förhatligare, då det tillika är ett ockrande på nöden. Derför är det hvarje rättänkande mans pligt, han må vara jägare eller er att till laga ansvar befordra utöfvarne af dylika dåd. Enligt 22 af kongl. jagtetad an är dylik oloflig jagt belagd me tio till tvåhunadra rdr böter, af hvilka två tredjedelar tillfalla åklagaren. Stockholm den 13 Febr. 1871. Ledamöter af Svenska jägarförbundet.