må medföra förust eller hinder i verldsligt hänse ende, återlemnades. Vice talmannen Fåhrmeus yrkade återremiss, hvarvid han dels framhöll önskvärdheten af att kammaren måtte fatta ett beslut, öfverensstämmande med det andra kammaren redan fattat, dels åberopade prejudikat från föregiende riksdagar. Hr Hasselrot försvarade det resultat, hvartill utskottet kommit och erinrade om, att enligt R. F. konuvgen måste bekänna sig till evangelisktlutherska läran, samt till ledamöter af statsrådet äfvensom till prestembetet och sådana lärareplatser, med hviika religionsundervisningen är förenad, endast personer, som bekänna sig till denna lära kunna utnämnas, och att enligt Augsburgiska bekännelsen och Upsala mötes beslut dop och nattvard äro väsentliga för denna lära. Genom ifrågavarande förslag skulle således personer, som i sjelfva verket icke bekände sig till denna lära få tillträde till nämnda embeten, hvarigenom ett grundlagsstadgande upphäfdes. Kammaren beslöt att lägga utlåtandet till handlingarne med förkla: ring att motionen tillhör lagutskottets behandling Ilr Johanssons af statsutskottet återlemnade motion angående kronofogdetjensternas indragning återförvisades till detta utskott på yrkande af vice talmannen Fåhreus och grefve C. G. Mörner Grefve af Ugglas försvarade utskottets förfarande men då Andra kammaren redan återremitterat mo tionen ville han icke åstadkomma bråk och krånge genom att motsätta sig ett dylikt beslut af Först: kammaren. Er L. J. Hiertas af statsutskottet likaleder återlemnade motion angående afgifterna för per sontrafiken på statens jernvägar hänvisades til tillfälligt utskott. Slutligen framställde grefve Henning Hamiltor en af honom uppgjord beråkning öfver förhållan det mellan de uppoffringar staten gör genom lå neunderstöd åt enskilda jernvägsbolag och de upp offringar han gör genom anslag till samma ända mål. Han kom härvid till det resultat, att stater måste betala 5?, procent för sina upplånade me del, om de uppoffringar han gör genom låne understöd åt de bolag skola blifva större än ge nom anslag. Mot honom yttrade sig grefvarn Funck och C. G. Mörner. Den senare ansåg, at staten borde noga betänka sig innan han beslö sig för understöd af vare sig det ena eller andr: slaget. TEAK RRENO