amtid, om de eås någonsin kunna gäldas. ag har läst diskussionsredogörelse för ett sammanträde hos en stads fullmäktige i fråga om ett högst betydligt jernvägsanslag, vid hvilket tillfälle det upptogs mycket illa, att en ledamot tillät sig hemställa om någon nedsättning i den fordran, som ställdes på kommunen, och om någon offervillighet jemväl af dess framstående ledamöter, af personer bland fullmäktige, hvilka, enligt hans tanke, hade stort personligt intresse af jernvägsfrågans lösning; men en sådan mening .ogillades, och kommunen fick genom fullmäktiän beslut sig ensam pålagd den tunga börD. Till sådana följder leder det att lemna all rätt och makt åt penningen, den hårda, rullande men liflösa, i stället för att ge erkännande åt menniskan, den tänkande. Det borde dock vara menniskans, medborgarens sak att välja sina förtroendemän, icke penningens, eller det kanske öfverintecknade stenhusets. Men man invänder, att kommunens så kallade sjelfstyrelse bar så mänga materiella intressen att taga vara på, och att derför den, som mera skattar, bör mera rösta. Man har ock sagt, att, om så icke sker, skulle antagligen småfolket lägga olidliga skattebördor på de rikare. Rörande skattens betydenhet, ber jag få återupprepa den många gånger gjorda, om än motsagda erinran, att den mindre debetsedeln är förbållandevis lika tung, ja tyngre, än den större, och den, som något känner våra kommunala förhållanden, vet nog, från hvilkendera sidan krafven på anslag oftast komma, från de mer eller mindre välburgne, och hvilka, då de dertill sättas i tillfälle, minst pläga vara benägne att öka anslag och beskattning, Föröfrigt lär ingen tro, att ett alldeles förändradt röstsätt vid stadsfullmäktigval skulle mycket ändra stadsfullmäktigpersonalen; den rike och den bildade intaga i våra landsertsstäder så pass bemärkta platser, att förtroendet, om de förtjena det, lätt finner dem, och att de ej behöfva skydd af högre röstetal, för att vara tillförsäkrade att, om ej mangrannt, dock talrikt, kunna bland stadsfollmäktige inträda; men för fallmäktige sjelfva vore det, synes mig, en angenämare ställning att vara kallade till sin plats genom samhällets förtroende, att i verkligheten vara stadsfullmäktige, icke blott penningfullmäktige. Mot ändring af stadgandena om kommunal rösträtt i stad har abförts och upprepats, att en sådan ändring skulle rubba vårt statsskicks, vår Första kammares grund. Och likväl hafva äfven från Första kammaren utgått flera förslag, om än icke synnerligen omfattande, till ändringar i rösträtten; och likväl har riksdagen redan ett par gånger tillåtit sig röra vid och jemka på det förment vantasteliga. Detta har emellertid icke medfört någon fara, och icke ens den lika rösträttens införande vid stadsfullmäktigval kan antagas ha! nämnvärd inverkan på val till Första kammaren. Dessa val förrättas af landstingen. Val till landsting äter sker medelbart för . större stadsoch mindre landskommuner, ; omedelbart i mindre stadsoch större lands-. kommuner — ett i och för sig underligt förhåljande. Nu lär det välicke på många håll hända, att valiängderna behöfva komma fram vid :! kommunalstämmor på landet, då det gäller att utse elektorer för landstingsmannaval,!l utan föreställer jag mig, att i de flesta fall enhällighet beträffande elektorsvalet lätt uppvås. Ur politisk synpunkt borde det då icke möta betänklighet att låta stadsfullmäktige, vid hvilkas tillsättande deras egenskap af valmän för valmän till Första kammaren bra litet torde ihågkommas, väljas med en rimligare röstberäkning, än den nuvarande. De al stadstullmäktige valde landstiogsmännen äro också gemenligen till antalet alltför få att på valet till ledamot i Första kammaren kunna öfva något inflytande. Antaget, att riksdagen ville medgifva, jag skall nu icke säga lika rösträtt, men en graderad skala vid stadstullmäktigval, så ställer sig kommunernas förhållande, beträffande val till Första kammaren, sålunda: för större landskommun: enkelt medelbsra val och penningröstgrund; för mindre landskommun: dubbelt medelbara val och en i allmänhet illusorisk Ppenniogröstgrund; ör större städer: dubbelt medelbara val( och förmedlad penningröstgrund, som måh ste tillämpas; V för mindre städer: enkelt medelbara val och h penningröstgrund. Man kan ej gerna säga, att en sådan än-a ring skulle i synnerligen mycket mera märk!t bar mån, än riksdagen redan ett par gånger ir tilltrott sig, förrycka Första kammarens !f grundo. e En lika rösträtt vid stadsfullmäktigval:r vore, enligt min mening, en alldeles icke för stor och ingalunda vådlig eftergift åt de stadskommuner, som nödgats lemna sin sjelftyrelse i fullmäktiges händer; men då månsen håller på, att skattegrunden ej öfvergifves, vill jag tillåta mig föreslå den medelväg, om är att finna i en graderad skala. Jag har trott denna skala kunna tagas 3sradig och delas så, att en röst tillkommer lem, som enligt bevillningsförordningen åttjuta skattelindring, samt att de högre be; skattade må erhålla två eller tre röster. Ivar gränsen emellan dessa grader skall sätas, måste alltid bli godtyckligt. I detta vänseende har 50 rdrs bevillning förefallit nig såsom ett rundt tal, egnadt att utgöra! 1 gräns; men jag skall icke hafva något att få nvända, om lagutskottet skulle finna skäl: h tt något flytte den gränsen åt den ena eller; 5 indra sidan. ; Med denna reservation och under vördsam sl nhålian, att lagutskottet täcktes formulera paragrafens ordalydelse, tillåter jag mig vördipn amt hemställa: la att riksdagen för sin del ville besluta T, sådan ändring i 12 af K. förordningen om kommunalstyrelse i stad, att rj vid stadstulimäktigval den, som är!g röstberättigad vid allmän rådstuga,; eger en röst för bevillning efter andra es FE 0 Mr a RR ER RE KA TA a a AN a br 3 AU a 2 He