något naivt. Den andra af de åsyftade tidningarne är H. T., som utan ringaste reflektioner omtalar tillvaron af den nämnde komitta och för öfrigt gtäller den förhoppning på Andra kammaren, att hon med enighet eller åtminstone så stor majoritet som möjligt måtte kunna förena sig om ett. genomfördt system, sedan alla jemkningar hittills visat sig leda endast till missförstånd och frågans förlamande,. Dock har men skäl att betvifla denna önskans uppriktighet, då man läser ett anförande af tidningens hufvudredaktör i Göteborgs arbetareförening, dervid ban yttrade att man borde önska det den innevarande riksdagen icke fattade något definitivt beslut rörande vårt försvarsverks ombildning,. Och skälet härtill var att Sverige icke eger några fiender. Nåväl, skall man vänta nöl försvarsverkets ordnande, itilldess fienderna öppet framträda, så kan man gerna spara sig allt besvär dermed, ty då är det för sent. Men vågar väl vare sig landtmannapartiet eller H. T. påtaga sis ansvaret för uraktlåtenheten att till morga dagen uppskjuta hvad som bör göras i dag? Och äfven om de med vanlig tvärsäkerhet-gkulle våga ikläda sig ett sådant ansvar, skall väl svenska folket, som i denna fråga nästan enhälligt uttalat sin raening, nöja sig med deras borgen? Förposten, som utgifves i Göteborg yttrar med afseende på försvarsfrågan: Härvarande Handelstidning och dess värdige medtäflare i osvenskt tyskeri, Dagens Nyheter, ha väl, såsom en naturlig följd deraf, öppet jubiat öfver den utsigt, som härigenom synes erbjuden, att hela försvarsfrågan äfven denna gången bortfuskas, i trots af de sista sex månadernas varnände tilldragelser; men litet lära väl riksdagens ledande män lyssna till dessa ulfvar i fårakläder,, hvilkas rätta art och natut helt nyligen blifvit så grundligt röjd och så allmänneligen känd. Utskottstillsättningen är ej detsamma som riksdagens eller ens andra kåmmarens beslut, och, då det är temligen uppenbart att indelningsverkets afskaffande, uten lösen, icke nu låter sig genomföra, hvarpå rustoch rotehållare, åtminstone i första bugget, skulle göra en stor vinst på statsverkets och öfriga skattdragandes bekostnad, torde det vara mer än troligt att andra kammarens pluralitet till slut ger med sig i hufvudsaken och, med pågra af behofvet påkallade jemkhingar t. ex. yrkande på gardesregementenas succesiva indragniog, åtminstone till någon del,l m. m., bifaller det kungliga förslaget. I Sveriges Handelsoch Industritidning läses: Hurudana än åsigterna om armåns organisation må vara, så framgår dock tydligt, att vi äro i behof af en betydligt utvidgad och förbättrad foateriel, af ett mängsidigt bildadt och öfvadt befäl, skickligt nog att leda alla de starka armar, . som helt säkert i farans stund skola erbjuda sig. Måtte ej hela denna militäriska ungdom, som nu brinner af längtan att godtgöra hvad gammal slentrian hitills afbållit dem från, få umgälla våra fäders synder. Måtte hela denna hos vårt folk nyvaknade anda att förlita sig på egen kraft, ledag i rätta fårorna och ej genom bitter opposition, långsläpig diskussion och bundratals splittrande förslag ånyo förqväfvas, ånyo öfvergå till den gamla trögheten. Sverige väger måhända cj så särdeles mycket i den politiska vågskålen; men ett enigt Sverige kan och skall, äfven det, vara en stormakt. Jönköpings Tidning yttrar i afseende på Klrsvarstrå sans ställning bland annat fölande: : Alla åberopa krigets lärdomar; men hvad lärer kriget, ee det är frågar. Jo, det sepaste kriget, säger den ene, har lärt oss, att stående armåsr atan stöd af en folkbeväpping äro af vall och intet värde; tänk blott på Wörtb, Weissenburg, Sedan och Metz! Att gå man ur hasev, invänder en anvan, låter nog bra och har fordom gjort urderverk; men kriget har lärt oss, att en folkhär, om än aldrig så t:pper och uppeldad af fosterlandskärlek, kan ingenting uträtta mot nutidens krigsvana härar. Tänk blott på Ocleans, Le Mans och S:t Qaentin! Nå, så låt oss då, föreslår en tredje, hålla oss till regeringens förslag, som ja utgör en förmedling af dessa båda element till en duglig bär, så är den saken hjelpt. Omöjligt, roparustoch rotebållare i korus, gif oss eflösning, först och sedan få vi språkas vid om saken. Och resultatet blir troligen, att men stannar vid det gamla och invsggar sig i ssmma säkerhet som haren, hvi!ken sticker hafvudet i busken och tror sig säker, tills det är för sent. Jag vill visst icka vara någon olycksprofet; ren nog tänker mången med mig, att om pengar äro pengar, så är också tid pengar. Mt et AA JA ÖN DH AA MMA ten ot KM AM MA Mm mm rm MMMM Pengar kan du mista, I Pengar återfå; Lägga i din kista Och förvara så. Ack! men tiden, tiden, När den är förliden, Kommer ej igen.. ! Enoellertid torde den nyss nämnda förbistringen i sjelfva verket fisnas till endast på ytan, framkallad derstädes genom ifrig samverkan af en f. d. ultraministeriel storhet och en liten bullrande frondör samt några få andra tidningar, som måste, måsten vara med, när det gäller att upprepa och parafrassera gt tal som låter dugtigt. På hvilken sida den allmänna meningen står, såvidt denna hittills ottalat sig genom pressen och folkmötena, torde knappast vara tvifvelaktigt, och det är fara värdt att de båda nyss antydda tidningarna komma att stå nästan lika isolerade i det nu öppnade fälttåget, som de befunno eig i sin tyska kamparj, der för dem icke heller några lagrar grodde. DM fe RN pg I Norrköpings Tidningar skrifves: SKejsar Napoleon, hvars regering nu så bittert och med: fog klandras, föreslog dock representationen införandet af allmän värnepligt, men kammaren vägrade. Vestigia terrent. Och må man icke invända, att det kejserliga Frankrikes slöseri och korruption kan komma att smyga sig in i vår försvarsförvaltning; våra årliga riksdagar hafva icke visat sig böjda, och komma säkerligen ej heller att framdeles visa sig så, för öfverseende med vederbörandes slöseri. Derom kan man vara fullt förvissad. För öfrigt är det rätt eget, att motståndarne till regeringens åsigter räsonnera så: antingen går ni in på att upphäfva indelningsverket eller också göra vi ingenting för försvarsvägendets förstärkning. Det är liksom man gjorde regeringen en tjenst med att skaffa landet ett bättre försvar och att det icke rörde folket sjelft om det förmår försvara sig eller ej. En liten daglig tidning härstädes yrkar, som vilkor för bifall till ökade anslag för försvarsväsendet, att regeriogen afstår från prerogativet att börja krig och sluta fred. Fordran är naturligtvis icke stort allvarligare menad än samma tidnings naiva påmM AO Ann HA mn MA ÅA mm FA Mm AA mm RR At el MN VM Km MM a An AA Fr an AA AA DD RR