QI Rv BVRVRASSA MEESE SAESUTY BBR VER pligtig första året rå, ifall hau tillhör infanteriet, kunna inkallas till 42 dagars öfning samt vid artilleriet och ingeniörtrupperna till 52 och vid kavalleriet till 60 dagars öfningar; samt derpå följande tvenne år vid iofanteriet till 20 dagars öfningar och vid specialvapnen till 30 dagar; summs vid infanteriet 82 dagar, vid artilleriet och ingeniörtrupperna 112 dagar och vid kavalleriet. 120 dagar.) . Ehuruväl denna af regeringen äskade öfningstid icke så litet öfverstiger den, som särskilda utskottet föreslog, utgör icke dess mindre den sålunda föreslagna tiden den kors taste, som förefinnes inom något land. Till och, med Schweiz har en vida längre öfningstid. Sanot är visserligen att regeringen i ett äldre förslag tilliredsställt sig med något färre öfaingsdagar. De nu ökade anspråken härflyta — man kan derom gerna ej misstaga sig — helt visst ifrån den erfarenhet, som det pågående kriget gitvit vid handen, enär nemligen det alldeles ovederläggligt visat vådan, såväl för de värnoepligtiga sjelfva, som äfven för riket, att föra dem, de värnepligtige, efter en blott allt för kort rekryttid, i elden. i Enär man likväl, efter hvad vi ofvanför redan visat, synes vara öfverens om sjelfva grunderna för värnepligtens antagande, torde dock skiljaktigheterna i de nu anförda detaljerna vid tllämpningen likväl lätt nog böra kuuna utjemnas. Ingen lärer väl kunua vara otillgänglig för de lärdomar det pågående tysk-franska kriget innebär. Vill man verkligen, hvad man säger, ett för vår fredliga utveckling fallt betryggande försvar, måste man uppmärksamma tilltalande erfarenheter. Fackmännens åsigter måste sålunda äfven ingitva förtroende och aktning. Tvistetrågans verkliga bottensats, de olika artierna emellan, torde välicke heller kunna änföras hit. Tvistefrågan ligger djupare än få. Båda statsmakterna äro, hafva vi sagt, öfverens om att en stam bör finnas, såväl till befäl, som trapp och beväring, Detta antagande utgör äfven ett sine qva non, för såvidt en verklig försvarsorganisation skall kunna ästadkommas, och väl är det då, att man åtminstone härutinnan är öfverens. Men om man säedes är ense i sjelfva saken, befinnas meningarne deremot i högsta grad deiade i fråga om sättet för dess genomförande. För alldeles. afgjordt kan man taga, att det svenska folket ej skall ingå på att tillskapa en stam af och ur beväringens leder genom en flerårig konsekutiv garnisonsoch fält-tjenstgöring, såsom t. ex. i Preussen och Danmark med flera länder. Icke blott at det blefve betydligt dyrt och betungande, utan beröfvades derigenom jemväl landet en för Jordbrak, industri och näringar allt för behöflig och vigtig arbetskraft. Motståndet från folkets sida är derför i detta fall folikomligt befogadt. Regeringen, som äfven fullkomligt fattar detta, fasthaller sig derför vid indelningsverkets bibeballande, ehuruväl på samma gång framställande nödvändiga förändringar för dess, så att säga, föryngring, ct Riksdagen har härom icke hitintills uttalat någon positiv mening. Den enda frawställning riksdagen gjort till K. M:t, den at 1857, bestod blott i en anhållan att r:ge) Artikelförfattaren har här förbisett, att de värnepligtige, som tilldelas specialvapnen inkallas till ytterligare öfning endast året näst efter det då inträde i beväringsåldern egt rum. Krigsministern har velat genom befrielsen från det tredje årets öfning bereda dem en ersättning för den längre tids rekrytskola de måste genomgå. Hela öfningstiden vid artilleriet och insöoniärtrinnorna hlir såladeg 22 damar allan