skälet mot anställande af sändebud af lägr rang och med mindre aflöning, att de nem ligen endast genom en högre social ställninj sättas i stånd att komma de politiska hem ligheterna på spåren, kan ej förtjena syn. nerligt afseende, då vår nutida diplomati, följd af vårt lands ställning, har en vid: anspråkslösare uppgift än förr och säkerliger föga kan gagna genom meddelanden om de politiska intrigspel, som drifves de mäktig emellan. — Sekreta utskottete yttrande äl 1765, att det förnämsta medel, hvarigenon sändebuden kunna uppfylla sina åligganden är personernas egen skicklighet :och gode egenskaper, som säkrast ersätta hvad 1genom penningar och en kostsam lefnad e står att vinna, torde för öfrigt vara giltig ännu i dag. Det ken tilläggas att, deres vårt land komme att representeras af ministerresidenter, der envoyöer nu äro anställde detta ingalonda innebure någon så stark rangförminskning, som mången måhända föreställer sig, eller vore egoadt att ådraga sig mycken tppmärksamhet. De af stormaktskongressen i Aachen 1818 antagna bestämmeiser, enligt hvilka ministerresidenter på visst sätt utgöra en intermediär klass mellan andra klassens sändebud och de endast hos vederbörande utrikesministrar sckredi. terade chargås daffaires, gifva ministerresi. denterne otvetydigt i realiteten samma diPlomstiska karakter, som andra klassens sändebud. I alla händelser lärer det få ansos ostridigt, att åtminstone i Washington ranen af envoyö på intet sätt är bestämmande för vår dervarande ministers förmåga att vårda våra intressen. Icke dess mindre, och ehuru Förenta Staterna representeras i Stockholm af en ministerresidevt, har vår regeriog vid den nyss timade förändringen bibehallit den högre rangon. Att d2 förenade rikenas värdighet skulte inför amerikanarne bättre upprätthållas och deras intressen bättre vårdas i Washingtor af den större personliga dugligheten, än af den förnämligare titeln, tyckes dock vara axiomatiskt. Hr utrikesministern bar sjelf ansett sig kunna föreslå en nedsättning med ej mindre än 2800 rdr Hamb. banko af ministerns i Wien traktamente, och detta oaktadt den väl kända dyrheten på nämnde ort. Visserligen antyder hr utrikesministern, att en minskning i göromåle..s mängd och vigt bekättigar till denna traktamentsminskning; men då det näppeligen lärer kunna vara meninBen, att vårt sändebud i Wien hädanefter skall genom någon privat verksamhet på lediga stunder fylia en genom traktamentets nedsättning uppkommen brist, och då å anåra sidan hans lefnadskostnader — med samva rang och på samma, fortfarande dyra ort — svårligen lära hafva kunnat väsentligen minskas derigenom, att han fått mindre att böra, än förut, så torda den rimliga förklaingen af åtgärden, derest denna med skäl vidtagits, icke kunna vara någon annan än len, att sändebudet i Wien hittills varit orimiet bögt aflönadt. Förhäiler det sig åter så, lå förefaller det antagandet åtminstone högst annolikt, att en pröfoiog af de belopp som utgå till ministrarne å vissa andra Åyra orer, t, ex. Paris, äfven skulle befinnas böra eda till en nedsättaing. Men hr utrikesmiistern har ej varit betänkt på någon sådan tgärd; tvärtom har han ansett traktamentet ör ministern i Berlin böra höjas till ett beOpP, som med ej mindre än 1800 rdr Hamneger banko eller 7200 rår ötverstiger det ön är 1872 uppförda beloppet för ministern Vien. När en diplomatisk posts minskade vigt upnat, trots den fortfarande dyrheten på latsen, medgifva ministerlönens minskning ned 11.200 rdr, skuile man tycka att sama Oxastävdighet bort, på en ej blott jemföelsevis med den förra, utan öfverhufvud säreles billig ort, såsom Kjöbenhavn, föranleda n äcnua kraftigare verkan. Men huru följdiksigt ett sådant antagande förefaller, kornser dat likafullt i strid med hr utrikesminiterns åsigt. Man bar ej begagnar den nyss made ledigheten, för att något minska den li 36,000 rår uppgående aflöningen för vår nivister i Kjödenhavn, der både lefnadskostaderna äro jåga och vår diplomatiska rereseniations betydelse på senare tider sjunit vida under hvad den för ett antal ärsean var. Ånstöjlavdet af en attachå vid lestionen i Kjöbenhavn — som är försedd ed legationssekreterare — är endast egnadt :t yttriigare relevera motsägelsen mellan en i fråga om Wien bekända grundsatsen att vid mioskad vigt minska kostnaderna och dess tillämpning i nu anförda fall. Ait beskickningarnes personval å vissa håll An utan olägenhet minskas, behöfver endast spekas, Hvartill t. ex. legationssekreterare Phöfvas i Italien och Förenta Staterna, torde vara lätt att ådagalägga. Öfvergår man till pevsioner och exspeksosiöner på ministerstaten, så torde, i beaktande af allmänt kända förhållanden och ed hänvisning till bilagan N:o 2 till stats;rkspropositionen, den erinran vara berätgad, att pensioner och exspektansarvoden så, hvilka riksdagen — derest den törbevilit sig denna rätt — visserligen aldrig uile ansett sig böra votera, och om hvilka an måste tveka, huruvida dristigheten att Bära, eller flatheten att föreslå K. M:t att vilja dem, varit störst. Med det anförda har jag endast velat iallächet påvisa, att minskning af vår utrisbudget kan och bör ega rum. Att hela 2 nedsättning, som påksllas af behörigt afende å ett rimligt förhållande mellan kostderna å ena sidan och det åtminstone tänk. ra gagnet å den andra, ej kan med ens rkställas, är tydligt. Emellertid anser jag minskning at anslaget till diplomatiska utter för nästa statsregleriog kuons ega rum ad inemot 60.000 rdr Färhahållanda mig --— LR KA mm om OM br bt DA F-n det rd DD Mm mm