späda lemmarne, styfva af smuts och all slags orenlighet, och som knappt någon lumpbod skulle vilja mottaga, hängde på väggarne och vitnade om ett elände, hvarom jag ej förr gjort mig en föreställning, oaktadt jag varit i tillfälle att se mycket i den vägen. Man talar mycket om samhällets olycksbarn, men få torde ega något sant begrepp om deras gränslösa elände. Några korta drag ur deras usla lif kanna måhända gifva en dunkel föreställning derom. 1. Uti ett af dessa ohyggliga nästen, som mera likna vilda djurs hålor än menniskoboningar och der, under åratal, smutsen fått, orörd af vatten, hopa sig öfver väggar, tak och golf, spridande en vämjelig stank och erbjudande en rik jordmån för all slags ohyra, finna vi en medelålders qvinna med sina två barn, begge gossar, den ene 10, den andre 4 år gammal. Möblerna utgöras af ett smutsigt, eländigt bord, ett par söndriga stolar, samt en säng, hopslagen af några bräder, fyld med granris, hvaröfver äro kastade i oordning några smutsiga trasor. Här ligger modren, halfrusig och väntande på barnen, hvilka äro utsände för att tigen: hennes enda födkrok. Hon är enka sedan 12 år. Barnens fäder känner hon ej mera och under sitt hjerta bär hon frukten af en ny förbindelse. Slutligen hemkomma barnen, höljda i trasor, barfotade och skälfvande af köld. Afde hoptiggda matsmulorna kastar hon något åt barnen, men brorslotten tjenar att stilla hennes egen hunger. Om de ej lyckats erhålla några slantar, hvilka på krogen kunna förvandlas till bränvin, mottagas de med svordomar och utsändag åter. — Förlossningsstunden nalkas och snart återfinna vi henne på barnbördshuset. Barnen äro nu öfverlemnade ät sig sjelfva i detta gräsliga näste. Till råga på eländet ingjuknar hon några dagar efter hemkomsten och intages på ett sjukhus. Det lilla oskyldiga kräket -öfverlemnas-åt de andra barnen stt vårdas. — Hvilket inträde i lifvet! — Dess ömkliga qvidande, de små, af köld stelnade lemmarne väckte dock en grannqvinnas medlidande. Hon tog upp det från granrisbädden, och gaf det litet föda, samt lyckades slutligen, efter många svårigheter, att få in det på barnbuset. Det var åtminstone för ögonblicket räddadt. — Efter någon tid återkom modren från sjukhuset, men blott för att med barnen vräkas på gatan i smällkalla vintern, emedan hon ej längre kunde betala hyran. I detta tillstånd kommo barnen till trasskolan, med sina bara och förfrusna fötter, gråtande och bådo om 2 rdr för att kunna skaffa sig något eländigt tak öfver hufvuaet, söm de också erhöllo. Den Iille 1-åringen, som väntade på gården, upptogs och påsattes varma strumpor samt ett par trätofflor. Knappt hade han erhållit dessa, förr än han, väl vetande hvad som väntade honom, om han ej dessutom kunde medföra till modren pengar tili bränvin, skyndade till en lumpbod för att sälja sina nya tofflor. Och det finnes verkligen noz vinningslystna menniskor, för att med ett sådant varn kunna ingå på en sådan affär. Han hade redan aftagit tofflorna för att för dom mottaga 12 öre, då det lyckligtvis förmärktes af en af trasskolans eiever, som förhindrade denna nesliga handel. oo 2. Sent en afton träffades på Besvärsgatan en gosse, 12 år gammal, i ordets fulla bemärkelso höljd i de uslaste trasor. Han hade aidrig gått i någon skola och kände icke en bokstaf. Hans mo-. der var en af dessa djupt fallna qvinnor, som man endast finner i sällskap med hamnbasaär. Hon bodde sjelf i ett ohyggligt hål i Staden, men hade öfve:lemnat gossen ät en dylik dqvinna på Söder, so. med flere oäkta barn dväljdes i ett dylikt kyffe. Här fick gossen göra barnpigetjenst. Han fick bära och vårda de andra bårnen, medan qvinnen tillbringade sitt lif i de afskyvärdaste laster. Emel: anåt skickades han ut för att tigga. Då förestånlaren för trasskolan inträdde i detta gräsliga: hem för att få gossen till skolan, öfverfölls han ned de gröfsta tillmälen af qvinnan och en mängd : andra, lika usla varelser. Slutligen bar detlyckats honom att få gossen i skolan... Han kan. nu läsa! ocH börjar fesa sig ur det tunga slafveri, hvartiil n onaturlig moder dömt honom. :3. En gosse, helt och hållet saknande föräldravård och hem, hade för stöld en tid varit insatt i ängelse. Han dömdes till kroppsaga i hemmet: Men som han hvarken hade föräldrar, målsmän ller hem, så ålades föreståndaren för trasskolan; tt verkställa exekutionen, som han också, med: .lödande bjerta och på gossens enträgna och me! årar beledsagadeböner, för några. dagar sedan! itog sig. — Hvarföre? — Jo, för att rädda gosen från den omenskliga behandling, som han eljest kulle bafva blifvit underkastad. Ty, då en dylik olyct-. ig varelse icke hår någon anhörig, som kan slå-hoiom; så nedföres han under rådstugan och en! oldat af stadsvakten kommenderas att utföra be-, traffoingen, som upphör, då barnet blifvit sön-! lerpiskadt, hvarefter det lemnpas på gatan, utan; skydd, utan vård. Snart begår haa nya stölder, : år ny bestraffning och så fortgår det år efter år, : ill dess ban uppaått 15 år, hvarefter han intages så Dånghoimen. I 4. Under träkejen vid Stadsgården fiones stora: jppnin ar mellan stockarna. Smutsigt vatten från: ödra bergen nedrinner dit genom Spgingorna i; räbron. Isynnerhet vid regntiden bilda de små syttjepdiar. — En kall och ruskig afton förliden öst förmärktes uti en af dessa hålor en mörk,! ;formlig massa, som vid närmare betraktande syn-, es röra sig. Den befanns också utgöra lefvande! varelser, större och mindre gossar, hvilka, insvepta gamla och trasiga bastmattor, der hade sökt! kydd mot den kalla nattluften och för polisens: ;fterspaniogar,-samt lågo hopkrupna tillsammans. Jet emutbiga vattnet bade genomdränkt den usia:; ,etäckningen och deras ännu ustare -beklädnad.; (bland dessa olyckliga träffades äfven en 13-årig;j sosse, som någon tid besökt folkskolan, men lem-i iat den och nu strök omkriog natt och deg, ut-j ifvande de djerfvaste stölder. Ian blef också slutligen dömd till kroppsaga i hemmet. Tidigt: sn morgon väcktes barnet, som då låg hemma hos: nodren uti ett smutsigt, afskyvärdt näste, af en rån polisen utskickad, med befallning till modren utt verkställa bestraffningen. Gumman, supig och alla afseenden djupt förfallen, samt ursinnig att! vå detta sätt blifva störd ur den dvala, hvaruti uset hade försånkt henne, rusar då-upp, fattar; sisslet och störtar sig öfver det olyckliga offret! I ör hennes egnå laster. Den mörka och kusliga röstmorgonen, den vämjeliga bostaden, den förärliga qvinnang vilda blickar, gossens jämmerskri! och hans under det sönderslitande gisslet skälfvande lemmar bildade en tafla af så fasaväckande veskaffenhet, att till och med tjenstemannen, som ver beordrad att öfvervaka bestraffningen, icke unde uthärda dess anblick. Han gick ut på gaan och — get. Lagen hade gått i fullbordan. Samhället vär blidkadt; — Grymma ironi! — I lagkloke, gom tträfven att förmildra straffen och förvandla fånselaerna till räddnvingsanstalter; hafven I intet förvarmande med dessa arma barn, hvilkas största el måhända är, att ifrån den stund, då deras första blick uppfångar ljuset, de aldrig få skåda anat än brott och uselhet; att de med moderspjölken insupa lastens förtärande gift och att på ierag panna sambället redan i födelsen trycker vanärans stämpel?! Jag vill låta täckelset fal:a, y hvem skall utbärda att höra sådana lefoadseckningar öfver alla de 50 gossar, som redan blifrit i trasskolan inskrifne. vo ve Efter slit hvad jag nu sett och bört insåg ag mor än välnödvändigheten af att någonting. ullvarligt göres föratt söka frälsa dessa olyckiga barn från det säkra öde, som eljest, ikt ett hotande moln, hänger tungt öfver ieras bufvuden: fävgelset. Jag var derföre ingelägen. att få höra buru min ledsagare nade tänkt sig det verk han företagit sig och vilka garantier han kunde erbjuda, att man I or oso ee a RE MM 2 ra. LO