Ett blad ur en läkares anteckningar. Den lille patienten. För några veckor sedan, en morgon kl. omkriog 8, hade jag besök af en ung man, liten och spenslig och med ett nästan barnsligt utseende. Då jag frågade honom hvar-. med jag kunde vara till tjenst, sade han sig heta Lindgren och vara föreståndare för trasskolan., samt bad mig gifva sig några råd för en af sina elever, som väntade i förstugan. Det låg någonting på en gång blygsamt och ailvarligt uti hela hans uppträdarde och det milda, men ändå bestämda uti hans framsrällningssätt gjorde genast ett behsgligt intryck. Jag hade redan hört mycket talas om trasskolan, både för och emot, hvarföre jag med särdeles intresse begagnade detta till:ä!le, att skaffa mig närmare upplysningar om deosamma. Å ena sidan hade man för mig skildrat denne unge man såsom en af de ädlaste naturer, välvillig, menniskoälskande, uppoffrande och lifvad af ett brinnande nit att söka rädda och bevara barnen af samhällets afskum. Å andra sidan deremot har man för mig fraamställt honom såsom en djerf och oförskämd person, okunnig till den grad, att han icke kunde till skollärare användas och drifven endast af lågt begär att.väcka uppseende, Det låg dertöre måhända i mitt ansigte, då jag betraktade. honom, ett uttryck af tveksamhet, som jag tror icke undgick häns uppmärksamhet, ty den fromma, men fasta blick, som raötte min, syotes mig blandad af medlidande. Jag nästan blygdes för mig sjelf och bad honom visa mig sin elev. Det var en liten, blek och mager gosse, 10 år gammal, som gå det förstörda ansigtet bar alla spår af sorg, nöd och elände. Hela bakre delen af hufvudet var ett enda, stort, stinkande sår, hvarur i ordets fulla bemärkelse framvälide miliioner ohyra. Nåfonting vämjeligare än detta arma barns hufvud har man svårt att tänka sig. Och då jag besinnade, att min lille patient icke egde någon rmenviska, som vårdade sig om honom och jag icke vågade hoppas att finna någop, som at medlidande skulle vilja åtaga sig det, i sanning obyggliga arbetet, att lägga hand vid detta, ur samhällets dy framdragas olycksbarn; så tvekade jag verkligen en stund hvilka råd jag skul!e kunna gifva för behandlingen af en sådan åkomma. Ja, jag tillstår öppet, att jag var på väg att visa honom ifrån mg. IE nelertid ansåg jag det för roin pligt, då jog blifvit rådfrågad, att uppgifva den behandling, som jag trodde skulle kunna medföra ett godt resultat, men tillade: hvar fions någon, som vill åtsga sig det första, svåra reningsarbetet? Ett uttryck af omisskänlig glädje bredde sig öfver den unge lärarens milda ansigte, i det han svarade: Det vill jag göra. Med djup rörelse betraktade jag honom en stund, i det jag frågade mig sjelf: är det möjligt, att dåliga bevekelsegrunder kanna framkalla en sådan handiing? Kan det finnas så mycken falskhet i veriden, att denna rena, menniskovänliga blick kan bedraga? Och med lättadt hjerta svarade jag. mig: nej, det är omöjligt. Jag uppgac sedan huru jag önskade att det arma barnet skulle behandlas, lofvade att besöka skolan och vidare se till gossen, hvarefter han glad skyndade bort med sin lille lärjunge. Nyfiken att en gång se denna sällsamma skola ech angelägen att derom erhålla närmare upplysningar, beslöt jag att redanj: samma dag besöka densamma. Under van-j driogen till Hornskroken, der skolan är belägen, beredde jag mig på en i hög grad nedslående syn: en skola, hvarifrån hvarje oskyldig barnaglädje flytt för tidigt mognade laster och der barrasionet ej mera är böjdt för glada, lifvande lekar. Mina betraktelser : under vägen voro ej hel!er för denna skola synnerligt gynnsamma. Jag fann visserligen den unge lärarens nit och varma menniskokärlek i hög grad förtjenstfull; men det föreföli mig ock, som om hela detta välmenande företag saknade någon bestämd plan för vinnande af praktiskt nyttiga resnltater! och jag hade svärt att frigöra mig från den föreställninger, att skolans verksamhet hufvudsakligen gick ut på att tillfredsställa ett känsligt bjertag ögonblickliga behof att vara l. nyttig: Jag: össkade dorföre genom detta besök få klart för mig, huruvida den unge läraren var i besittoing at de egenskaper, som ett så vigtigt kall kräfver; eller om han, säsom man ssgt mig, verkligen var för lä-l. rarekallet oduglig. Jag ville söka utforska, om han för sig uppgjort rågon .förståndig plan och om några förhoppningar voro för anden att han på något verksamt sätt skulle). kucna gegna, Ty föga syntes mig vara vun-. net genom att blott giva dessa arma barn j. ett eiler annat mål mat och bibringa dem : ett så ringa mått af kunskap, som genom denn2 oregelbundna skolgång kunde vara möjligt. Med en lätt förklarlig känsla af misstroende iogick jag derföre uti det anvisade hu-j get. Men vid mitt inträde på gården blef jag gladt öfverraskad af en kolossal, i hög grad komiskt utstyrd snögnbbe, med en snygg hatt på hufvudet, hvilket tydligen utvisade, att läraren deltagit uti barnens glada arbete. Han såg rätt stolt ut, denne gubbe, med hatten litet på sned. Jag fann således genasti burn jag misstagit mig, då jag. föreställde mig, att barnsliga lekar voro bannlysta från denna skola. I gladare sinnesstämniog gick jag derföre in uti skolsalen, ett stort, ljust och gladt rum, med fönster på begge sidor och försedd med en tarflig, men duglig skolmateriel, bestående af pulpetbänkar, svart tafla, en anspråkslös kateder, o. s. v. Gossxrnes antal uppgick för dagen till 30. De hade nyss slutat sin enkla måltid, bestående af en kaka bröd och en-portion soppa, som, läraren låtit tillaga och nu sjelf utdelade bland I dem. Derefter förrättades cn kort bön, hvilken slutades med afsjuvgande af en psalm, hvaruti alla barnen med ljadiig röst deltogo. Sällan bar jag bevitoåt någon andaktsöfning,! som pi mig gjort ett mera gripande intryck. Det var i sanning röratde att se dessa arma,