framställningen af den förhistoriska tiden kan : det tyckas naturligast att börja från början d. v. 8. med de äldsta minnesmärkena. Men på vår närvarande ståndpunkt är det svårt att sätta sig in i förhållanden, så olika våra egna som dem de lägsta kulturstadierna förete, och föreläsaren föredrog derföre att gå från det bekanta till det obekanta och börja med de lemningar från den förhistoriska tiden som visa en högre grad af utveckling. Sådana fionas i vårt land ända från stenåldern, men d2 äro svagare, otydligare och svårare att tyda än andra lemniogar från motsvarande kuturperiod. Föreläsaren ville derföre hellre börja med de schweiziska pålbygnaderna. Redan från gamla tider hade man i de schweiziska siöarne funnit, att vid fiskande näten ota. fastnade i åtskilligt skrafvel af sten och trä på bottnen. Men man komicke underfund med hvad det var förrän på början af 1830-talet, då man vid en muddring i Ziärickersjön upptäckte pålverk, som tydligen tjenat till grand för byggnader, och åtskilliga föremål, arbetade af sten och ben. Sedermera har man öfveralit fonnit fådana pålbyggnader i de grunda vikarne af schweiziska sjöar, pärmast stränderna. De äro byggda i grupper — städer eller byar — och intaga ett omfång af ända till 180,000 qvadratfot eller nära 3 svenska tunnland. Af sådan? grupper — stationer kallade — räknar man i Schweiz omkring 250. BSjelfva hasen ha utgjorts af den ofvan vattnet nående delen af pålarne med flätverk af grenar, hvilket beklädts red lera. I sjön funva brända fregmenter af denna lerbetäckniog på genom eldsvåda förstörda hus bevara ännu aftrycket af detta flätverk. Man har med tillbjelp af dessa och andra fynd lyckats rekonstruera pålbyggnaderna. En bakom katedern hängande tsfla äskådliggjorde desaroma. Detta på sjön boende folk måste naturligtvis ofta tappa hvarjehanda föremål i vattnet, och sålunda har der funnits en mängd saker, hvilka gifva 08s en bild af dess kulturtillstånd. Icke endast sten-, banoch metallsaker utan äfven vegetabiliska ämnen, som förkolats, ha bibehållit sig. Föreläsaren beskref nu de verktyg som bagagnades ar pålbyggnadernas folk — yxor af step, .ben eller bjorzhorn, skoflar, förfärdigade af skulderbladet på något stort djur m.: m. Han förevisade exemplar at några sådana verktyg. Doerefter öfvergick han till de födoämnen deta foik begaguat. Fisk fångades både med nät och krok. Af vilda fåglar förtärdes änder, gäss, hjerpar och af vilda däggdjur björr, gräfling, ekorre, vildsvin, hjort m. Boaskapsskötsel idkades. Man finner här ben af svin, getter, får, nötkreatur. Att dessa djur voro tsma fioner man deraf, att de förekomma i ett. så stort avtal tillsammans och deribland få späda djur och inga gamla, hvilket tydligt hänvisar på ett af menniskan gjordt urval. Dessutom fianer man att de blifvit slagtade. Föreläsaren visade ett oxcranium, på hvilket pannbenet var krossadt med en yxa, och sådåna förekomma i stor mängd. Af vegetabiliska födoämnen begagnade pålbyggoadsfolket små vildäpplen, päron, halJon, smuitron och ett slags sjölök, at hvilken sundom förekomma ända till 300 stycken på ett ställe. Åfvon åkerbruk idkades Både2radigt och 6 -radigt korn samt hvete törekomma och derjaate spelt, hafre och ärter samt a? rotfrukter palsternackor och morötter. På nå. gra ställev har mau furnit sä stora förråder af. sparmål, att man måste förmoda att det varit offentliga megasiver eller tillhört spanmålshandare. Bäden krossades mellan rundade stenar. Af mjölet tillreddes både gröt och bröd. Mau har fonnit bådadera i lerkrakor. Sådana förekomma i stor mängd och till en del af mycket stora dimensioner: De användes icke blott till förvarande af födoämnen, utan äfven till förvarande at redskaper, kläder, med ett ord allting. Till kläder begagnades icke allenast djurskiun utan äfven lin, De syddes mod nåler af ben. Att skodon Byttjades finner mac derafatt skoläster förekomma. Arbetsfördelningen måste ba varit termligen låvgt framskriden, ty man finner af åtskilliga seker en så stor mängd exemplar på samma ställe, att det törutsätter en fabrikation. Afven lerkrukorna måste ha förärdigats febriksmässigt. Folket tyckes ha fört ett fredligt lefnadssätt. Man har ännu icke kunnat bestämdt utreda från hvilken tid dessa byggnader härröra eller till hvilken stam detta folk hörde och i hvilka förbindelser det stod med andra folk. Dock har man börjat finna några anknytningspunkter. Bland deras stearedskaper fionag bland en mängd, som äro förfärdigade af inhemska stenarter, äfven en mängd afnenhrit, en stensrt som förekommer på Nya Zeeland och i Uralbergen. Antagligen ha de kommit från det senare hållet och på de ryska flyderna trensporterats till Svarta hafret och Medelhafvet och deritrån ti!ll Schwsiz. Dessa såväl gom andra saker, hvilka tydligen icke äro inhemska, hänvisa på temligen vidsträckta handelsförbindelser. Det hvete som här blifvit funnet är icke vårt vanliga hvete utan det epyptiska 8 k. mnumiehvetet — så bevämndt derföre stt det blifvit foonet i mumiegrafvarne — hvilket äfven förekommer blend fornsaker i Syditalien. Det lin com här förekomrer är icke heller vårt vanliga utan det egyptiska. Skulle detta folk ha varit egyptier? Sannolikt icke. Troligare är att de voro af samma stam som det gamla Italiins folk. De schweiziske forskarne torde kvsppast misstage sig, då de antaga att Schweiz nuvarande befolkniog till en stor del härstammar från detta urfolk. Märkvärdigt är, att vi i dessa pålbyggnader finna minnesmärkea från alla de stora kulgurepokeroa, från sten-, bronsoch jernperioden. Från hvilken period de olika byggnaderna härleda sig synes ieke blott sf de i dem funaa redskapen utan äfven af-sjelfva ålarnes i bottnen nedslagna spetsar, på hvilka man i detta. hänseende fioner samma skilload som me!lan blyertspencor, formerade med slö eller hvass knif. De romerska förZattarna veta icka at några pålbyggnader. På deras tid måste icke ens någon tradition derom ha funnits, ty då skulle de nog ha talat derom. Åtminstone 4 å500 år måste på den tiden förgått sedan de upphörde. Och 460 år före Kristi födelse talar verkligen Herodotus om pålbyggnader hos folkstammar i Thracien. Vid samma tid vet äfven Hip