I Hannover, der befolkningen ännu för endast ett halft år sedan gick i sorg och förtviflan öfver deras fäderneslands degradation, hördes nu endast utbrott af hänryckning öfver de vunna segrarna, ehuru man i hopen upptäckte många qvinnor i sorgdrägt och med förtviflan i ansigtet, och öfverallt såg man franska fångar. En tjock borgare med ett af öl blossande ansigte uppläste midt på torget framför stationsbyggningen underrättelsen om storhertigens af Mecklenburg senaste seger öfver Chanzy och om de adertontusen fångarna; han svängde tidningen högt i vädret och skakade den mot en fransk soldat, som i detsamma gick förbi: So sollt Ihr es haben, verfiuchte Kerls! röt han till, och hopen instämde med väldiga bifallsrop. Fången, en vacker karl med ett martialiskt utseende, men hvars uniform var i ett sorgligt skick, de röda byxorna gråa af slitning och smuts, gaf honom en harmsen blick, men så log han, sänkte hufvudet och gick skyndsamt sin väg. Vid affärden från Köln närmade sig en skara barmhertighetssystrar, som skulle följa med till en af de närmaste stationerna; två af dem fingo plats i vår kupe. Den ena var helt ung, den andra kunde vara några och tjugu år; men det var som om denna skickelsedigra tid i hast gräft fåror och utbredt sorg öfver deras fina och vackra ansigten, hvilka voro lika bleka som deras stora kras. gar och bröstlappar af snöhvitt linne. På en till dem stäld fråga, om de lemnat lasaretterna för att hemta hvila, skakade den yngre med ett sorgset leende på hufvudet. Vi ha varit skickade till flera slagfält, yttrads den äldre under samtalets vidare förlopp, och nu ha vi; blifvit så vana vid menskiiga lidanden, att åsynen deraf ej mer förskräcker oss. Nu äro vi på väg tillbaka till Metz, der eländet är stort. Det är vår hvila.? Här i Brässel tror man sig försatt till Paris, så som det var ännu för ett halft år sedan. Stadens 200,000 invånare ha blifvit ökade med många tusende, dels internerade militärer, dels franska, synnerhet parisiska, flyktingar, som med sina familjer hit tagit sin tillflykt. Man träffar äfven många franska familjemödrar, som med de små barnen uppehålla sig här, medan deras män och andra manliga anförvandter kämpa derhemma, måhända endast några få mil derifrån, förtviflans kamp; de sväfva i ständig oro och ovisshet om deras öde. Så träffade jag i går en familj, en mor med två älskvärda döttrar, som jag känt i Paris, då de rörde sig i den stora verlden, rika, ansedda och omgifna af alla den timliga lyckans förmåner, till bringande vintersäsongen i en elegant bostad i Champs Elysees och sommaren på en smak: full villa, ett litet feslott vid Marnes stränder. Nu träffade jag modren med hennes båda döttrar i en mer än tarflig bostad vid en afsides gata i en af. Brissels utkanter. Med stilla resignation berättade modren mig, att hennes man och son stannat i Paris, der de tjenade vid mobilgardet; men hon visste ingenting om deras öde. För nägra veckor sedan hade hon erhållit ett ballongbref, skrifvet i största hast i det ögonblick man och son skulle draga ut till ett utfall. Jag har hört sorgliga beskrifningar om hur det går de flesta af dessa flyktingar här i Briässel. Genom en successiv försäljning af de medförda dyrbarheterna kunna de i början bestrida de dagliga utgifterna och de bo då i de stora eleganta hotellerna. Efterhand fmtta JA hva mn KA fn vn ne. dÅ Vs