(IVTARERNR RIVILS ITA VAR VAM OBS PJ VI09 MUL NA VR RV WLULI armå den 23 med så stor tapperhet tillbakaslog den 2:a tyska armekårens anfall under Fransecky, och vid Beliort, der den tappra kommendanten Denfert nu i nära tre månader hållit sig emot den öfverlägsna tyska belägringsarmen under general Treskow. Garibaldis arme, hvars styrka uppgifves till 25,000 man, har dock nu måst utrymma Dijon, som åter besatts af preussarna, och har knappast något annat val än att draga sig tillbaka i sydvestlig riktning till Autun eller Nevers, då Mantenuffel, sedan Bourbakis arme nu är drifvea öfver gränsen, kan skicka två armekårer emot henne. Fästningen Belfort kommer derigenom i en mera kritisk ställning än någonsin förut, då hvarje hopp om undsättning nu måste uppgifvas. Den franska garnisonen i Belfort består till största delen af mobilgarden från trakten, några kompanier linietrupper samt ett litet antal marinartillerister och ingeniörer, inalles omkring 8000 man. General Treskows belägringsarmå beräknas till 25,000 badensare, wirtemburgare, och preussiskt landtvärn. Så länge de befästade byarna Perouse i öster och Danjoutin i söder ännu voro i fransmännens händer, var belägringen förenad med stora svårigheter. Men Danjoutin stormades natten till den 8 och Perouse natten till den 21 Januari. Sedan dess har belägringen inträdt i ett nytt skifte. Belfort tros emellertid kunna hålla sig ännu mer än en månad. Fästningen skall vara rikligt provianterad och har en krets af framskjutna verk som försvåra fiendens framträngande mot den inre fästningen och en verksam beskjutning af hennes verk. Terrängen är bergig och gör på många ställen anläggandet af paralleler eller djupt liggande batterier alldeles omöjligt. Tyskarna ha en tid bortåt försökt att beskjuta Belfort från vestra sidan från höjderna mellan Essert och Bavilliers, men utan att derigenom ha uppnått något synnerligt resultat. De ha derför på senaste tiden ändrat sin anfallsplan och riktat sin eld mot höjderna Les Perches, som ligga emellan de båda nyssnämnda byarna Darjoutin och Perouse, men något närmare fästningen. Den 22 Jan. fingo de tyska trupperna befallning att anlägga löpgrafvar mot den franska ställningen vid Les Perches, som är försedd med flera provisoriska bastioner och lättare jordverk. Tyskarna hoppas med sitt fästningsartilleri kunna beherrska hela fästningsterrängen så snart de fått dess höjder i sina händer. Den franske kommendanten Denfert är en son till den energiske öfverste Denfert som 1815 försvarade fästningen mot de allierade trupperna och tvang dem att draga sin väg med oförrättadt ärende. Om Garibaldianernas tre dagars slag vid Dijon skrifver en korrespondent till Berner Tagespost : Bataljen vid Dijon var af vida större betydenhet än man i början trodde. Moltkes lan var, att först med de norrifrån tillkalade 2:a och 7:de armekårerna, under befäl af general Manteuffel, anfalla Garibaldi och hans trupper, slå honom och tränga honom norrut och att derefter rycka i hast öfver Gray, Döle och Chalons, vidare öfver floderna Doubs och Saone och hota Bourbaki i flanken. De planer, som Manteuffel enligt order från högqvarteret skulle utföra, blefvo ej hemlighållna; den med förberedelser härtill sysselsatta sydarmåns offensiv, men alldeles icke Werders motstånd vid linierna Allaine och Lisaine, var det som hade förmått Bourbaki att inställa sina anfall och att raskt anträda sitt återtåg öfver Besangon mot Chalons. För Bourbaki var det hög tid att söka åstadkomma sin återförening med Garibaldi, ty redan hopade sig tyska trupper den 18 PE ET a a om FOR I