nyktrare opinion i sjelfva Tyskland. Vi återgåfvo i går en sådan varning ur en Wientidning; en annan stämma, som erinrar tyskarna att de genom en annexion sätter sin inre frihet på spel, har nyligen höjts i ungerska delegationen i Pest, der Max Uermenyi, under debatten om Österrikes utrikes politik, uttalade några tänkvärda ord. Han hade, sade han, alltid sympatiserat med tyskarnas enhetssträfvanden, men nu kände han ej längre igen Tysklands ädla tänkarhafvud, och han ser nu endast Prenssens fysionomi. Detta land har alltsedan sin uppkomst följt en eröfringspolitik, och en sådan kan ej skaffa ett land några vänner. Ledarna af Preussens politik må betänka att nationer, som anse biotta eröfringar och underknofvanden som idealet för deras önskninar, ej kunna hafva några verkliga vänner. et nuvarande kriget skall inbringa Tyskland en kejsare, många ordnar, kaserner och gendarmer, men mycket litet frihet. Man tröstar väl tyskarna med att den nuvarande situationen endast är en öfvergångsperiod; möjligt att så är; dock brukar absolutismen alltid beteckna sitt system endast som ett öfvergångsstadium. Två stora principer verka hvarje större förändring i historien: framåtskridandets och konserverandets, hvilket reser sig som en damm mot framåtskridandet. Frankrike representerar den förra, Preussen den stela konservatismens : princip. Ar 1813 diktade Körner sina eldande sånger. Skaldei föll, det tyska landet blödde ur tusende rår, fienden blef fördrifven, men efter 1815 var Tysklands historia ej frihetens historia. Nu stå, tyvärr, dessa båda folk åter i vaPRa mot hvarandra, och hvad skall följden lifva? Wacht am Rhein skall förklinga, blomman af Tysklands och Frankrikes ungdom skall ha stupat på slagtälten eller dött på lasaretten; kejsarkronan skall visserligen li den blodiga kampeng frukt, men friheten skall säkerligen ingenting vinna derpå. Vi känna alla deremot att hon genom Frankrikes fall skall lida den största skada; vi veta att civilisationens fortgång genom den franska nationens olycka är hämmad., Prinsen af Joinville har i en till Times insänd skrifvelse beriktigat några af denna tidning först meddelade detaljer rörande hans arrestering: General Aurelles hade afslagit prinsens anhållan om tillstånd att få inträda 1 franska armån, general Chanzy deremot hade bifallit den, men ansett sig skyldig att underrätta Gambetta derom och begära hans stadfästelse på tillåtelsen. I stället för svar kom den 13 Jan. en poliskommissarie, som arresterade prinsen. Han blef nu fem dagar hållen i arrest på prefekturen och derefter öfver S:t Malo återsänd till England. Prinsen förnekar slutligen de i hans mun lagda yttrandena om Gambetta som han aldrig gett.