STOCKHOLM den 31 Jan. Den tyska generalstaben har nu genomfört den ?briljanta final, som den sedan någon tid hade förklarat vara nödvändig. Paris skulle nödvändigt bombarderas, det historiska Paris, konsternas och frihetens Paris, som utgör Europas egendom och ögonsten. Ett bombardement, som riktades mot historiska monumenter, mot litteraturens och konstens skatter och mot de stora samlingsplatserna för sjuka och sårade och som massakrerade en mängd qvinnor och barn, hörde med till det ?metodiska afslutandet? i den Moltkeska fälttågsplanen. De tyska tidningarne ha med få undantag också högljudt ropat på en förstöring af Paris, de ha varit i yttersta grad bombardementsifriga och icke velat veta af några konsiderationer. Vi vilja icke gerna tro att den stora massan af tyska folket nu delat dessa blodsoch förstörelselystna känslor; vi tro till och med, att mångenstädes i Tyskland tårar af medlidande fotit, då man läst skildriogarne af krigets senaste gräsligheter; men man har i Tyskland grandligt lärt sig att ställa själ och bjerta och håg under underofficerskommando och detta skall utan tvifvel ännu fortgå under generationer. Men man känner det dock förvisso: en gång skola de i Paris tända lågorna, de bomber och granater, som sönderslitit små oskyldiga barn och ngn sårade, kräfva en vedergällning, på det ena eller andra viset. Nemesis kan dröja, men uteblir icke, och då de tyska armåerna återvända lagerkransade, känna de utan tvifvel att de bära med sig den franska nationens förbannelser och hat intill tredje och fjerde led. En sak skola tyskarne, åtminstone alla sakförståndiga ibland dem, erkänna, att Paris, som de menade sig kunna betvinga på tre veckor, spelat en förundransvärdt stor och hjeltemodig roll uti detta krig, och först gifvit sig, då bristen på föda, på brännmaterialer och andra för lifvets uppehållande oundgängliga förnödenheter tvingade dertill och å det klart visade sig, att man icke kunde vänta den undsättning af och samverkan med på annat håll befintliga improviserade franska stridskrafter, lvarpå man så länge hade hoppats. Det vore önskligt, om åtskilliga af Frankrikes ifriga vänner i andra länder och en del af Paris mindre upplysta befolkniog, som icke är i tillfälle att öfverskåda den verkliga ställningen, också kunde inse detta, så att de afhölle sig från uttryck af ovilja och klander mot dem, som ledt Paris försvar och som gjort allt hvad som varit möjligt, ja långt mer än någon på förhand skulle kunnat föreställa sig. De som nu bittert klandra Trocha och de öfriga ledarne af försvaret i Paris, derför att man icke, innan man, för attfå några lifsmedel åt de två och en halt millioner menniskor som der finnas, företagit en sista stor förtviflad strid, för att med uppoffrande af kan ske halfva styrkan, slå sig igenom med den andra hälften, förbise, dels huru trängande nöden var i Paris, dels ändamålet med och vilkoren för att kunna slå sig igenom. På märkvärdigt kort tid hade man i Paris skapat en arm och man skulle nästan kunnat säga framtrollat ett betydande artilleri; men mau bedrager sig högligen, om man betraktar denna armå såsom en verklig fältarmå, försedd med nödigt kavalleri, med tross och förråder, för att kunna ensam operera på öppna fältet. Enda möjligheten för densamma att med något slags resultat bryta ig nom preussarnes starkt befästade linier, låg deri, att någon fransk armå utifrån nalkades dessa linier så nära, att den från Paris utbrytande styrkan efter en eller par -dagsmarscher kunnat nå densamma. Skulle Trochu nu, då Chanzy var slagen och drifven bortom Le Mans, då Faidherbe måst efter ett stort nederlag draga sig emot Lille och då Bourbaki alldeles misslyckades på den sydöstliga krigsskådeplatsen, beslutit sig för att offra halfva Paris-armen, för att den andra hälften skulle slå sig igenom, så skulle denna sistnämnda arme, desorganiserad och lidande den ytterligaste nöd, dagarne derpå måst sträcka vapen på öppna fältet. Telegrammerna fråa Minchen hade endast alltför rätt: Belfort och Bourbakis armö äro undantagna från stilleståndet, och preussarne ha som vilkor för vapenstilleständet pålagt Paris den oerhörda krigskontributionen af ej mindre än 200 millioner francs, som inom 14 dagar skola vara erlagda. Det är Brennussvärdet kastadt i vågskålen, om någonsin. Ryktet att Bourbakis arme skulle gått öfver på schweiziska gränsen, som från flera håll upprepats, dementeras uttryckligen från Bern, der man i detta fall bör vara väl underrättad. Vi hänvisa föröfrigt till telegrammerna och deras uppgifter om de närmare detaljerna af Versailles-konventionens bestämmelser. De nyheter de senaste dagarnes post medför ha naturligtvis genom vapenstilleståndet och Parisforternas öfverlemnande förlorat en stor del af sitt intresse. Åtskilligt af hvad den innehåller är dock af vigt såsom belysarde stämningen i Paris under dagarne närmast före underhandlingarne i Versailles TR SE R ÅR RATAR Kv nh MAT