varande brottet. Hedelin svarade att han icke hade ER brott på sitt samvete, utan orsaken hvarför han önskat att pastorn skulle komma tillbaka var endast att det vore trefligt att ha nåan att språka med i häktet, dit ingen kommer in ill en. Ordföranden uppmanade slutligen Hedelin ån att tala sanning och erkänna brottet om han deri varit delaktig samt föreställde honom att han, för de brott han begått och redan erkänt, hade att motse flera års fängelsestraff, under hvilken långa tid han i sitt ensamma fängelse aldrig skulle lemvas i ro för sitt samvete, om han ej lättade det från den börda som tryckte det. Hedelin svarade ej något härpå, men då Eklund närmade sig och uppmanade honom att tala sanning, for han åter ut emot henne, sägande: Jag har talat sanning, tala sanning sjelf du; du borde blygas! Eklund svarade: Skulle jag behötva blygas för kanske den enda riktiga handling jag begått. Målet förklarades uppskjutet till annan dag och Eklund samt Hedelin ätertördes till fängelset.