innenal var ristadt med en näl, nvuiken OmsStanit dighet just lärt Eklund att derefter på enahanda sätt meddela sig medHedelin och andra. Det bref hon ifrån häktet här skrifvit till Hedelin och hvilket innehölll att hon hade en medbrottsling, sade hon sig ha skrifvit för att från honom afvända alla misstankar, hvarföre hon heller icke till bonom försökt afsända brefvet, utan behållit detsamma i sin cell, der vaktbetjeningen funnit det och lemnat det till polismästaren. På ordförandens fråga, hvarföre hon ej vid förhören i fjol gjort bekännelsen om Hedelins delaktighet i brottet, genmälte hon att hon tyckte det vara tillräckligt att hon sjelf skulle få lida för detsamma och att det aldrig varit hennes mening att yppa det Hedelin äfven var gkyldig, men att pastor Hollander genom sina upprepade samtal dertill förmått henne. — Gustaf Hedelin infördes nu. Josefina Eklund närmade sig honom med khopknäppta händer och, för första gången under dägens förbör, tårfyllda ögon, sägande: God dag, Gustaf; goda Gustaf, bekänn nu och tala sanning! Hedelin stöter henne ifrån sig och ryter i ilska: Låt bli mig, är du galen menniskal I den mest bedjande ton anropar hon honom att bekänna och söker stt dertill beveka hongn genom att säga det han aldrig kunde få sinneslogn förrän ban friat sitt samvete genom att bekänna sitt brott, att det skulle blifva bättre för dem båda, men med en råhet utan like ropar Hedelin i raseri: Tig. menniska, låt bli mig; jag har inte lagt snara om halsen på någon gubbel Ordföranden måste med stränghet tysta Hedelin, hvars råa uppträdande, oafsedt han i denva sak är skyldig eller ej, gjorde på de närvarande det boven intryck. Under hela det derpå fortående förhöret voro Eklunds ögon ständigt fästae på Hedelin och flera gånger, när någon paus inträdde, förnyade hon sina bevekande böner till honom, hvilka från hans sida besvarades med hånlöje. Hedelin tillfrågades om ej Eklund för honom omtalat att hon hade bekantskap med någon äldre herre, men denna fråga besvarades med ett bestämdt nej. Likaledes förnekade H. att bafva med E. sammanträffat på eftermiddagen före mordets begående, ehuru han vid föregående förbör erkänt detsamma, förnekade vidare att i hennes sällskap utan andra bekanta ha gått på Drottninggatan äfvensomsatt ha.af Eklund mottagit de 20 rdr, söm hot: onsdagen dem 9 Mars erhållit åf Fängelsedirektören1 Norrköping, hvilken samtalat med Eklund rörande mordet och för Heöne omtalat att-Hedelinw blifvit häktad, eburu ej för) mordet; utan förstöld, dörvid Eklund skulle Ha trat: Jaså, han kunde inte Hålla sig ändå, ade frågat Eklund; om hon-ej ville skrifva ett bref till den häktade Hedelin för att möjligen derigenom kunna förmå honom att bekänna sih delaktighet i-brottet: Eklund hate med anledning deraf skrifvit ett bref till Hedelin; hvilket: bref, adresseradt till ordföranden rådman Martin, nu upplästes och var af följande lydelse: Stackars, olycklige Gustaf! Jag vill här med dessa rader gifva dig en liten uppmuntran: Det är möjligt att du ej upptager den som sådan, men jag försäkrar att det är af bjertat ämnadt till en uppmuntran. Gustaft. det är nu, som du vet, snart ett år sedan jag inträdde inom fängelsets dystra port. Det var förfårligt för mig, och hvad du tänkte, det vet du bäst sjelf; men nog är jag säker att du ej med: något lugn kunde se mig ensam inträda i fångenskap för ett brott; hKvartill vi gemehsamt gjort oss skyldiga Men jag vill nu ej gifva dig någon förebråelse derför, nej, visst inte! Det var ju jag som lofvade dig att aldrig upptäcka din telaktighet i brottet. Jag lofvade vid Gud och allt hvad heligt var att tiga; men att jag ej har hållit mitt löfte, det vet du redan: Men, goda du förlåt mig, jag ber digt Jag tänkte inte då på, att ett sådant löfte skulle -hvarken Gud eller menniskor gilla. Jag har nu bekänt allt; jag kunde ej annorlunda. Men, gode Gustaf! tro ej att det är af elakhet eller en lättsionig nyck, som kommit mig att bekänna, för att dermed föröka ditt lidande och söka förbästra mitt. Nej, visst inte! Du finner föröfrigt sjelf, att jag ej har-sökt att skjuta något ifrån mig, hvartil jag gjort mig skyldig. Det är på goda menniskors allvarliga förmaningar och råd och mitt samvetes ständiga ofrid, som kom mig att bekänna det sanna förhållandet; och att jag dermed inte har gjort dig något ondt, det inser du nog, om du betraktar saken från den rätta sidan. Trettondag-jul, då jag kom ur kyrkan, taI lade direktören här på stället med mig. Han taJade bjerligt och allvarligt vid mig. Som jag då I kom ur Guds hus, hade jag svårt att bibehålla den vanliga fräckheten, som eljest har beherrskat mig hvarje gång jag blifvit tilltalad angående brottet, d. v. s. jag hade svårt att stå och ljuga. Jag sade ingenting. Då bäd mig direktören afgifva er sanningsenlig bekännelse, att dermed lugna: mitt samvete, . Jag beslöt att lyda hans råd,., hvarefter iv fann lugn och blef tillfreds med mig el Snälla Gustaf! de råd, jag fått, vill jag nu äfven gifva dig. Allt hvad du gör — säg sanning, ju förr, dess bäctre. Tänk inte på det verldsiiga straffet och frukta intet. . Du, som är man, må ej frukta, då jag inte har någon fruktan derför. Vi äro ännu unga. Hvem vet? igenom ,denna.luttring kan Vi bli goda menniskor och, om videfva, ändu en gång erhålla vår frihet och bli lyckliga menniskor igen. Vi skall bekänna vår missgerning, så skall säkert menniskor hysa medlidande med oss; goda menniskor hysa alltid medlidande för den fallna. Snälla Gustaf! låt mig ej be dig förgäfves. Jag har lidit outsägligt mycket, det inser du nog, skild, som jag är, ifrån min älskade moder och andra kära antörvandter och ett fridlöst samvete. Det kan då ej förundra dig, om jag söker frid, och frid fiiner man ej förrän man taJar sanving. Jag förmodar att pastör Hollander har besökt dig under sin vistölse i Stockholm; han lofvade det, då han reste härifrån, att besöka dig. Jag är säker att du ej med Jiknöjdhet kap ähöra hvad ban har att säga dig. Han, råder dig till det bästa; följ hans råd, så gör du honom en stor glädje. Det vär hån som var den första, som aflockade mig sanningen. Tillslut ej ditt bjertå för honom, du heller; och om du bekänner för Ono så gör det intet under något tysthetslöfte, utan låt det blioffentligt för verlden, det är bättre. Snälla Gustaf! gör som de ber. dig, för .din egen skuld och för min skuld. Menniskorna blir dig sedan mera bevågna. Lugn blir du sjelf. Du blir förd till din bestämmelseort, och tiden ilar, utan att man vet hvart den tar vägen. Inte kan duju heller neka till denna såk, för att behälla ditt goda rykte; det är ju ändå förstördt, och hvarför inte då säga allt? Du må tro, Gustaf, att om det kan pgöra dig någon glädje, skall jag be ätt få skrifva. till digs—Jag är icke känslolös, fast du för tillfället: kan tro det;mien det är visst inte min vilja att göra dig något ondt, dötom kan du vara försäkrad Hyser du så mycken ömhet-för mig, som jag för dig, då dröjer det inte länge förrän aw efterkommer min begäran, och, snälia Gustaf; lå: mig-ej höra att du motsäger mig. Jag skall bedja Gud för dig hvar dag, att Han må gifva dig tröst: Han allena kan ge tröst åt den tröstlöser— Jag har Bu ej något mera att säga dig för denna gång, tecknar den af: hjertat dig tillgifna Josefina Katharina Ektund. Gud hjelpe och tröste os3, olyckliga! . Effer uppläsandet häraf tillfrågades Hedelin hvad. han bade avt säga i afseende på detta. Hangen. mälte: Det der kan jsg inte svara någontisg på. Ordföranden yttrade allvariigt till tiedelmn, att han redan ljugit så mycket och att de brott, hvar för ban förut står under tilltal, vitna om en sådan djerfhet, att det äfven i detta ej behöfs mycken bevisning för att få honom fast. Vidare fäste ordi. Hedelins uppmärksamhet på den besynnerJiga omständigheten att ban på kallelse af Ekiund gkulle ha sammanträffat med henne kort före mordets begåtrnde och äfven strax efter raordet sam manvarit med henne. Tvenne vitnen athördes, garfvaregesällen P. E. änsson och-maskinisten J. Wibere..hvilka..sama ja jr CA TA UD fr RE förr band öser AA So TT me AR AE rr (RD Ja PR GL CD ER NT ER BR BE RR RR a GO AA JA jägar AA me UU je oe ph ja ER TERES