Till riksdagen hear i dag blifvit aflemna den vigtigaste framställning, som är att vic denna riksdag motse: rege:ingens Jörslag til ordnande af vårt försvarsväsende till lands Så mycket har på den senaste tiden blifvi rörande detta ämne taladt och skrifvet, och nationens uppmärksamhet är så allmänt derp: fästad, att vi icke ru, då den stora frågar förelägges folkets ombud till afgörande, be höfva erinra om, att på den lösniog hon er håller kan komma att bero vårt fädernes lands ställning såsom sjelfständig stat, de svenska folkets frihet och hela nationella tillvaro. Vi gå derföre genast att lemns våra läsare en redogörelse för hufvudpunkterna i förslaget. Den måste, i anseende til tidens kvapphet, blifva mycket kortfattad Af samma anledning se vi oss också urståndsatta att i dag bifoga något eget omdöme om förslaget i sin helhet eller om dess sär skilda delar. Vi återkomma dock med de första till den granskning deraf, för hvilker vi ha för afsigt att påkalla våra läsares uppmärksamhet. Enligt hvad man redan på förhand had sig bekant, afviker förslaget icke till sing hufvudgrander väsentligen från det af chefer för landtförsvarsdepartementet den 31 Dec 1868 för K. M:t framlagda och vid 186t års riksdag kamrarne delgifna förslag. Åtskilliga icke ovigtiga modifikationer i afseende å detaljerna af organisationen äro likväl föreslagna. Förslaget utgår således fortfarande från det antagande, att vår armå lämpligen bör organiseras så, att den under freden endast eger en mindre, ständigt underhållen och öfvad styrka, men vid försättandet på krigsfot må kunna svälla ut, inom den mindre eller den större Styrkan som at förhållandena påkallas, ända till den omfattning, som i krigsministerns nyssnämnda förslag af den 31 Dec. 1868 betecknades såsom den större krigsfoten, och att derjemte, för armens hållande i fulltaligt skick, tillräckligt antal ersättningstrupper bör finnas att tillgå, äfvensom att för orttörsvaret särskilda stridskrafter böra vara organiserade. För erhållande af det för nyssberörda ändamål erforderliga antal stridsmän anses någon annan utväg ieke finnas, än den ailmänna värnepligten, enligt hvilken hvarje vapenför svensk man göres skyldig att deltaga i landets försvar. Grundsatsen härom anges ock kunna fona sin fulla tillämpning i vår nuvarande bevsringsinrättoing, om den utsträckes till ett större antal åldersklasser och underkastas nödiga bestämmelser, ej allenast i afseende på de värnepligtiges skyldighet till tjenstgöring i aktiva armön, utan ock beträffande ortförsvaret. I detta hänseende föreslås med afseende å Beväringsinrättningen följande hurvndsakliga bestämmelser, nemligen: au hvarje svensk man skall vara skyldig att, från och med året näst efter det, då han fyllt 20 år, till och med det, då han uppnått 40 års ålder såsom värnepligtig deltaga dels i linien dels ock i landstormen, dock att från dess. skyldigheter frikallas, såväl från all vapenpligt: de, som äro i krigstjenst vid armön eller sjövapnet; tytte. sjuke eller kroppsligt svage, ende sonen till orkeslösa föräldrar samt lotsåldermän och lotsar, som äfven från vapenijenst i krig: vissa behöfliga yapenarbetare, samt i allmän tjenst anställde, som konungen i och för rikets nytta och behof fioner skäl frikalla; Att värpepligten fullgöres de 7 första åren i linien och sedermera i landstormen; att infanteriets 7 åldersklasser tillhöra linien sålunda, att 1:a klassen nptgör dess rekrytklass, 2:dra och 3:de klasserna arma 8 ersättvingstrupper, 4:de och 5:te klasserna dess första uppbåd samt G:te och T:de klasserna dess andra up op och att af specialväpnens klasser uti linjen de två första ut