Paris har kapitulerat! Denna sorgiiga underrätteise, sum i går atton telezsraferades fråa Briässel till London och derifrån i natt pr telegraf meddelades hit. nar visserligen ännu vid middagstiden icke arhållit någon detaljerad bekräftelse; mer 1en vapenhvila, gällande för hela Frankrike. hvarom flerfaldiga underrättelser ingått förnotsätter naturligtvis att Paris kapituerar och man kan antaga som temliger sifvet, att i den stund då detta skrifves zapitulationen blifvit undertecknad. Efter fyra och en half månad af hjeltenodigt försvar, af ädelt burna försakelse beh lidanden, har den annalkande hungersvöderr och de felslagna förhoppningarne på andsättniog tvingat verldsstaden vid Seiaen att gifva sig, sedan den dock genom sin patriotiska ihärdighet och inbyggaraes förmåga af sjelfuppoffring förvärtvat ig samtidens beundran och evärdlig ära. På någon allvarlig fortsättning af kriget sorde man efter denna kapitulation näppeigen kunna tänka. De exempellösa ansträngningar, som franska nationen under de senaste fem månaderna gjort, det hjelte mod och dödsförakt, som utvecklats, det blod, som för fosterlandets räddning fåt: dyta i strömmar — allt har varit fruktlöst. Den hätske och oförsonlige dödsfienden sätter sin fot på Frankrikes nacke; har likterar efter behag s. k. fredsvilkor, såiana att de icke kunna genomföras, utar att Frankrike för lång tid är förkrossad och saknar politisk sjelfbestämningsrätt ach de europeiska makterna, dessa stornakter, som förre varit färdiga att röra upj himmel och jord och låta den entopeiske xrigslågan flamma, då fråga varit om der abetydligaste landremsa, genom hvilker ågon rubbning i den europeiska jemnvigter kunnat åvägabringas, de åse nu lugnt, at att sådant land som Frankrike förlama: och tillintetgöres och ait Preussen tillvälla; sig rollen af diktator i Europa. Fruktlös har dock i sjeliva verket icke en franska nationens manliga kamp mo det främmande våldet varit. Hade der :egt och försagdt gifvit sig, efter kata strofen vid Sedan eller uppgifvandet a Metz, så hade den saknat det upplyf ande medvetande, till hvilket hoppet om en bättre framtid, en nationel återupp ståndelse kan anknyta sig. Nu har na kionen kämpat så hjeltemodigt och si manligt burit de förfärliga hemsökelserna att den icke behöfver blygas inför si sjelf och inför verlden; en sann och äde nationalkänsla skall ur sjelfva de på så dant sätt burna olyckorna och missöden: bemta sin näring och måhända skall mai kunna hoppas, att den transka nationa liteten går utur denna kris renad, luttrac och stärkt. Hvad den närmaste tiden bär i sit sköte blir dock utan tvifvel en kedja a körödmjukelser, af gränslös godtycklighe från den öfvermodige fiendens sida, a mångfaldiga förluster och lidanden; oci från mångtusen läppar och bjertan i all ickeetyska länder ljuder derföre ännu denna stund ett djupt och ailvarligt me nadt: Gud bevare Frankrike!