hot sätt fast; Orsaken härtill var att dy -jningen Hade upphört och kölden börjat skärp: till. Det återstod ej annat än att placeri (fartyget så väl omständigheterna det tillät och afbida bättre tider. — Uti drif-isen fun: nos icke obetydliga mellanrum dels alldele öppna och deis öfverdragna med en tunn is Iskorpna; ett sådant uppsöktes för att ej ut: sätta fartyget för isens skjutning, som kund vara farlig nog. Följande dag kunde finska kusten upptäckas och det Blef nu klart att Sofia befanr sig på omkring 2!(2 svenska mils afstånc från Segelzkärs båk och det närbelägna Store Jussarö. Ett nytt försök gjördes att forcera isen, men tjenade blott att gifva vVisshet om att Sofia var instängd. Kölden var omkring — 109, fortfor och hade stärkt isen i högst betydlig grad. Under dessa temligen nedslåeade framtidsutsigter uppstod hos mig pl!snen att tiga i land på isen. Jag skulle i knappast ansett mödan värdt att nämna nå: got härom, såvida ej en förvrängd notis om denna plan förekommit i en Wisby-tidning och sedermera biifvit reproducerad i Aftonbladet im. f. tidningar. Att eti dylikt företag ej innebar något synnerligen vågadt, derom var jag för egen del förvissad, men icke så kaptenen, som genast ifrån början nekade mig allt biträde härvid, men slutligen gick in på att låta några man följa mig ett stycke på väg, såviaa jag ännu ville vänta trö dagar: En under resan ådragen förkylning bindråde mig att ensam utföra företaget, hvarföre jag gick in på kaptenenhs förslag. Under dessa tre dagar gjordes ett besök på det förolyckade fartyget utan annan våda än att en och annan ramlade omkull på den något ojemna isen. Vinden hade öfvergått till OSO. med snötjocka och slutads med en temligen häftig storm, hvafunder isen kom i drift något snedt mot finska kusten. Detta gaf något hopp om att Sofia skulle komma lög; så att jag lugnade mig tillsvidare; men sedan stormen slutat stannade isen åter, hvilket tydligen tillkännagafs af lodet och samtidigt hade vi kommit betydligt närmare Segelskärs båk, hvarföre jag återtog min gamla plan. Efter något motstånd å kaptenens sida tillät han slutligen den räddade kapten Kienroth, som var mycket lifvad för isvandringen, och de af hans besättning som detta ville att göra mig sällskap, men under det vilkor att vinden skulle fortfara att vara på sydkanten och vädret klart, äfvensom att resenärerna skriftligen skulle frikänna Sofias befälhafvare rån alltansvar. Sedan dessa vilkor blifvit antucnå gjordes tllt i ordning för färden, men då väderleken blef klaf; så öppnades ny utsigt för Sofia att komma lös, hvarföre det naturliga var att stanna qvar och pröfva lyckan med henne. Något försök att under denna resa snlöpa Hangö gjordes aldrig. Vistandet i isen från den 7 till den 13 Jan. var ej syonerligen intressant, men hade dock sina pikanta sidor. Den räddade besättniogen talade tyska och det fanns knappast en själ på Sofia, som ej försökte sin lycka uti att uttrycka sig på detta herrliga språk och följden var att man ofta var i tillfälle att böta den allra besattaste rotvälska. Det roliga var att måstrandet ej uteblef och den ena skrattade åt den andra för att i sin tur bifva utskrattad. Ställningen innebar för. öfrigt alls ingen fara, ty proviantförrädet ver nog för 2 å 3 månader med försigtig hushållning, som genast ifrån början intördes. Medel tillintellektuelia sysselsättningar funnos äfven, så att den, s0m ej räknade så noga med sjelfva tiden, kunde finva sig bra. Vatten gjordes af is och visade sig vara allaeles förträffägt. Ea dag, det var den 12, öfverraskades alla af den glada nyheten att en temligen bred remna i i en öppnat sig nägra famnar från Sofia och gerast börjades ett ihärdigt arbete med sågar och yxor för att isa fartyget ut till remusn, men då arbetet var! färdigt, gick remnan fast igen och der stodo vi åter med gäckade förhoppningar. (Forts.)