Postångfartyget Sofias tvenne resor österut. (Korresp. till Aftonbladet.) Då ödet en gårg förunnat mig den icke synnerligen afundsvärda iotten att som passagerate, medfölja Sofia onder hennes irrfärder i Östersjön och Finska viken, så vill Jeg frarslägga den erfarenhet jag derunder förvärfvat, öfvertygad om att densamma kan vara af intresse för det vigtiga företag, som Sofia är bestämd att genomföra, syrneriigast som denna erfarenhet långt ifrån aut afskräcka från dess vidare fortsättavde, tvärton ganska tydligt bevisar dess uttörbarhet, äfven under så ogynnsamma väderleksförhällehden som nu varit rädaude. Som bekant låg Sofia ett par veckor i Wisby, hvarunder åtskilliga förbättrivgar i hecnes utrustniog utfördes. Den vigtigaste bland dessa hänförde sig till styrinrättninev, som visat sig obegagnelig i stark köld, 1 det att den frös fast och på intet sätt kuade hållas i brokbart skick. Den flyttades nu onder däck, och härtill fordrades en mänvgd arbeten, såsom en ny rorpinne med åtföljande packdosa omkring rodercylindern, äfvensom ett större antal block, Oaktadt de små resurser, gom Wisby för dylika arbeten har att erbjuda, så utfördes verket på en der befiatlig smedsverkstad så omsorgsfulit man kunde begära, ehuru det kostade — tid. Att denna förändriog, en gång genomförd, är ganska ändamålsenlig, lider intet tvifvel, men att den kunnat ske enklare och fortare genom att öfverläcka den förut befiotliga styrinrättningen, är min enskilda mening. Att Sofia under 1868 års polarfärd icke led af styrinrättningens beskaffechet, kommer sig deraf att vattoet i ishafvet har betydligt större saltbalt och derför fryser sålunda att det först bildar issörjs, som först senare öfvergårtill fast is, då vattnet i Östersjön deremot genast, åtminstone vid någon betydligare köldgrad, ötvergår till fast form. Den långa mellantiden, juldagarne, tillbragtes i Wisby på ett ganska angenämt sätt genom den enkla och bjertliga gästfrihet, som öfverailt bevisades mig i de redbara och älskvärda gotländiogarnes hem och som hos mig alitid skall bevaras i tacksamt minne, Andtligen den 6 Januari var allt klart ombord på Sofia och hon begaf sig åter ut under de mest lofvande utsigter. Vädret var mildt och behagligt under den långa Januarinatten och allt gick efter önskan, ty just i dagbräckningen den 7 Jan. pejlades Odensbolms fyr, belägen på en Ö, i kröknicgen emellan Finska viken och Östersjön, men gamtidigt började äfven isen i form af tallricksvis och sörja ait visa sig. Ett annat föremål tilldrog sig dock nu hela uppmärksambeten. Långt i fjerran syntes nenligen ett större fartyg liggande fast i isen, och att fara var på färde, kunde lätt skörjas af den nödflagg, som vid nogare aktgifvande upptäcktes. Det hedrar kapten Höggren och den flagga han förer att ban ej ett ögonblick drog i betänkande att göra försök till räddviog. Emellan Sofia och det förolyckade fartyget låg ett vidsträckt drifisfält, som att börja med ganska lätt genomträngdes; snart måste dock ett svärare arbete, med upprepado backniogar, företagas, och slutligen stannade Sofia alldeles. Ett ögonblick var kaptenen i beråd att vända om, isynnerhet då inga vidare tecken till lit kunde uprtäckas på fartyget, då man på en gång kunde se att folk begåfvo sig från fartyget och mödosamt erbetede sig fram på den brustna isen. Nästan samtidigt uppstod en dyning, som bråkade sörder isen och tillät Sofia att vidare framtränga. Åuna ett par timmars arbete och sju räddade tacksamma menniskor voro ombord. Det baianns vara tremastade skonerten Delphin, kapten Kienrothb, från Persan, hvilken under fyra veckor arbetat i Östersjön för att inkomma i någon hamn och under flera dagar seglat längs Kurlands och Estlands kuster, signalerande nöd, utan att erhålla någon undsättning. Så snart besättningen blifvit tagen ombord vä:de Sofia genast för att gå ut ur isflacket och utomordentliga ansträngningar gjordes för att nå detta mål, men resultatet var att